onsdag 30 mars 2016

Inte passa in

Ibland tänker jag på att jag inte riktigt passar in.
Nånstans.
Det finns egentligen ingen stans där jag känner mig riktigt hemma. Det är rätt sorgligt när man tänker på det.
Dock är jag rätt van vid det.
Jag vet faktiskt inte om jag mår dåligt över det eller inte. Jag kommer på det då och då bara.
Jag tror att det beror på att jag är så in i helvete van vid att anpassa mig till andra människor så jag har tappat bort mig själv.
Jag vill hitta den platsen som just jag kan känna att jag hör hemma på och som jag får vara kvar på.
Kan det va så svårt?

onsdag 16 mars 2016

Acceptans

Detta har vi pratat om mycket på rehaben

Acceptans är en persons godkännande av att uppleva en situation, att följa en process eller att vara i ett tillstånd (ofta en negativ eller obekväm situation) utan att försöka ändra det, protestera eller avsluta det.

Nu händer det så mycket saker så jag vet inte riktigt om jag hänger med.
Först har storasyster tagit bort saker från skallen igen.
Det krävs egentligen en hel uppsats för att förklara hur det känns.
Men det här är bara en blogg så det får räcka där.

Sen har sonen helt plötsligt börjat jobba.?!?!

Sen ska jag och syster upp till Norrlandet på måndag.

Sen ska jag få all möjlig hjälp jag kan tänka mig för att försöka komma fram till vad jag ska bli när jag blir stor. Så om ett tag sitter jag där med med ett jobb.
Kanske?

Det trista i kråksången är att jag har hittat en knöl i bröstet ...igen!
Det ska kollas när jag har pengar igen.
Och jag kan inte gå ut och äta med mina rehab kompisar ut när vi slutar.
det är väl världsliga saker vi pratar om nu men tillräckligt för att jag ska må pissa av det.

Jag ska verkligen jobba på att det inte ska vara så här i fortsättningen.  Jag hoppas att det ena leder till det andra och att det blir lite lättare nu när sonen har börjat jobba.

Nu ska jag vårdad min trasiga rygg.

torsdag 10 mars 2016

Orättvist

Ibland kan man tycka att man blir fel behandlad. Att det är orättvist helt enkelt.
När man som jag tex har vart under ytan rätt länge så är man lite skör.
Det krävs inte alls mycket för att få en ur balans igen. Jag kan tala om att jag har kämpat som ett djur för att överhuvud taget ha lite sinnesnärvaro och göra det jag måste.
Men det funkar så jag ska inte klaga alls.
Då känns det lite orättvist att just den dagen när jag var som svagast och behövde lite hjälp.
Då bröt sonen ihop och jag vet inte vad som händer.
Vi kom riktigt på kant med varandra. Så där så det blev handgemäng, och det har aldrig hänt med någon av mina söner förut.
Jag ville prata lite då med den som har vart med i hela den här cirkusen.
Det gick inte heller.
Jag stod upp för mig själv och sa vad jag behövde. (så som jag ska göra)
Men det går tydligen inte att kombinera med en annan människa.
Det känns lite orättvist.