fredag 5 juni 2015

Fredag 5/6

Det verkar som om att det aldrig bli riktigt bra.
Det jag menar är att när det är lite flyt runt mig som att det rullar på hemma, jag kan vara ute på Ensamheten,solen skiner osv, så dyker mitt dåliga mående upp som gubben i lådan. Starkare än någonsin.
Nu har jag kunnat var här ute ett par dagar utan andra åtagande i stan. Sonen verkar sköta sig så det borde vara lite  vanilj.
Nej då.
Jag vaknar varje morgon och går upp och tar min kopp kaffe och gråter en stund.
Jag saknar min näst yngsta son så det känns fysiskt i kroppen.
När folkbfeågar hur det är och jag säger som det är så brister det  när jag säger hans namn.
Det känns helt overkligt för han är så nära mig men ändå  inte.
Jag gråter när jag skriver det här.
Sorgen att inte får träffa sina barn är outhärdlig. Tro mig.

En vän till mannen här ute gick bort för bara ett par dagar sen, min syster har en rätt allvarlig sjukdom. Det är rätt stora saker som händer i livet som vem som helst skulle bli omskakad  av. Så klart blir jag det med, men jag har alltid den där taggen som sitter fast. Jag blir ständigt  påmind om att jag inte får träffa sonen. Jag tänker ..... om det vore jag som låg där död. Skulle han komma då?
Kommer jag att dö utan att få se han igen?
Och nä det är ingen tröst att säga att han kommer att komma så fort han lämnar sin pappa.

Det är inte så kul just nu.
Soljäveln skiner och jag har massa att göra. Det kanske skingrar tankaran lite.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar