fredag 25 oktober 2013

Saknar min son

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.
Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans 
kunde någon säga, var grabben fanns.
Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.
Man kan inte lämna kulor igen 
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar