måndag 15 oktober 2012

Ang med det här att berätta allt.

Jag har haft två samtal i dag som har fått mig att fundera över det där med att berätta allt.
Ska man verkligen göra det?
Ska man verkligen ösa ur sig allt man tänker och skita i konsekvenserna av det man säger?
Måste andra få redan på hur det verkligen är?
Hur det verkligen är?

Vad funderar jag på nu tänker du säkert.
Ja fundera på du men jag tänker då inte berätta allt jag vet eller tänker. Så är det bara.

För att förtydliga det jag menar ska jag berätta en del.
Det här med ekonomi tex. Jag har svårt för att dela det med andra. Mycket för att jag har vart tvungen att ta hand om det hela mitt liv själv. Det finns vissa gånger jag har litat på andra men det har visat sig att jag tillslut har förlorat ändå.
När man har vart hemma och vart sjukskriven i nästan 7 år så har man inga marginaler kvar. Det kan jag lova.
Nu till själva kärnan.
Jag kan förstå att det inte är så enkelt för andra förstå att jag inte kan göra något pga att det inte finns pengar. För att inte gå under för det så stålsätter jag mig och fixar och trixar så att sonen som bor hemma inte skall bli drabbad,
Jag försöker lite käckt så där tänka att det är bara materiella saker. Att pengar inte gör en lycklig.
Så är det säkert med. Men det är bara de med pengar som har råd att säga så.

För jag kan lova att det känns bra hemsk när jag inte kan erbjuda sonen någonting. Han och jag har aldrig vart utomlands tillsammans. Det har jag inte vart med något av mina barn. Jag kan inte ge han pengar till att köpa en vinterjacka. Jag kan inte ta med han och bara äta ute och gå på bio.

Ja det är bara materiella saker och jag borde inte tänka så.
Jag förintar bara mig själv.
Men det är min verklighet. Det är min vardag. Nu delar jag det här med andra och det brukar jag inte göra. Också för att jag skäms för det. Man borde som vuxen människa kunna göra saker utan att det skall få konsekvenser på ett annat håll Men jag kan inte det. Och det börjar tära på mig.
Jag önskar så att jag kunde må bättre och kunna ta mig ut i arbetslivet igen. Men som det är just nu är det inte aktuellt. Så chansen att det kommer att bli bättre snart är rätt liten.
Sonen jag har har pratat mycket om det här de senaste dagarna, och det smärtar att se på han  när han börjar förstå hur dåligt jag mår. Jag vill inte att han ska ta det. Jag vill inte att han skall behöva bekymra sig om mig. Men det blir så.
Han kommer ev inte fixa skolan.
Det kan jag lova inte gör saken ett skit bättre. Så klart är jag en stor del i det. Jag borde ha vart bättre för honom. Jag borde ha kunnat ge han mer.
Ja fy fan va det är roligt att leva.

Sen ringer syrran och berättar att hon är hemma från jobbet för att hon har ont i ryggen.
Jag berättar inte då att jag skall undersöka ryggen för att jag ev har diskbråck.
Jag låter henne prata på hur besvärligt det är att ha ont i ryggen.
Sväljer det med.

Ja fy fan va det är roligt att leva.

Jag vill egentligen inte att någon skall veta allt det här för jag vill inte att någon skall tycka synd om mig.
Jag vill inte ha några sympatier.
Jag vill inte att någon skall veta hur usel jag är.
Men det är den nakna sanningen.

Nu är det snart 2 månader sen jag pratade med min andra son.

2 kommentarer:

  1. Hej Annica!
    VARFÖR KOMMER DETTA MEDDELANDE UPP (att jag måste uppge mitt användarnamn och lösenord) FÖR ATT LÄSA PÅ DIN BLOGG OCH FÖR ATT KOMMENTERA?! Jag blir lite orolig över sådana meddelanden, förstår dom inte!

    Användarnamn och lösenord krävs för servern mammamarlie93.blogg.se på Login Required.

    Varning: Den här servern begär att du ska skicka ditt användarnamn och lösenord på ett sätt som inte är säkert (basic-autentisering utan säker anslutning).

    SvaraRadera
  2. Ingen aning. Det är en annan blogg jag följer som kräver lösenord. INTE jag. Men det kommer på min ssida iaf. Här krävs det ingen lösen inte.

    SvaraRadera