fredag 28 september 2012

Man kan hantera sin smärta. som uppstår när man inte får träffa sitt barn. på olika sätt. Mitt sätt är att gråta när ingen annan ser.

Raindrops falling from heaven
They could never wash away my memories
Since we're not together
I look for stormy weather
To hide these tears I hope you'll never see



tisdag 25 september 2012

Less

Jag blir faktiskt lite less på mig själv och mina neggo inlägg på sista tiden.
Jag borde säga att man ska följa det de säger norr över.

Har man inget bra att säga ska man inte säga nått alls.

måndag 24 september 2012

Motivation

Vart hittar man lite motivation?
Motivation till att orka ta tag i saker i sitt liv menar jag.
Ibland funderar jag på alla dessa människor som bara ler och har de bra och deras största bekymmer är att det regnar ute så att de inte kan gå ut för då blir barnen kinkiga ?!?!?!?
Snacka om lyxliv kan jag tycka.
Men det gäller att inte bli bitter utan tänka att alla har sina krig att utkämpa och alla får sin beskärda del av saker som är jobbiga.
Eller att man inte får mer än man klarar av.
Jag vet helt ärligt inte vad jag skall tycka om det.
Jag tycker att jag har fått nog. Jag vet att jag har skrivit om det förut. Men jag menar det verkligen nu.
Det känns som jag bara skulle vilja försvinna. För alltid.
Som tur är finns det några små detaljer som gör att jag inte gör det.
Dessa små saker gör att jag fortfarande står upp.
Nu gäller det att gör det som är bra för mig och hoppas på att saker skall bli lättare att hantera.

En dag skall jag med ha det bara bra.

söndag 23 september 2012

Alla kan inte göra allt. Men alla kan göra något.

Skriv på här

torsdag 20 september 2012

Så va jag då inskriven på någon form av rehb.
Det började med att jag fick informationen att jag skall få en personlig coach.
Men det var ont om de så det kunde dröja ett tag innan jag skulle få träffa någon. 1-2 månader kanske.
Sen skall jag göra någon form av utredning där det skall avgöras vad jag klara eller inte klara.
En av aktiviteterna var att gå och simma. ?!?!?
Själv.
På ett badhus nära mig.
Hur ofta jag vill.

Tjo.
Tänk om de som bestämmer över det här visste vart deras pengar går. Om bara de som har bestämt att det är så här rehabilitering skall gå till visste hur meningslöst all den här cirkusen är.
Men det är väl inget att gör nått åt.
Jag får väl gå och simma då.

Annars då?
För mig som inte gillar förändringar så är det lite besvärligt just nu för det har skett en del förändringar.
Saker blir som sagt inte alltid som man tror.
Det är bara att kämpa på och fokusera framåt.
Det måste bli bra någon gång.

Så är det bara.

onsdag 19 september 2012

Rehab

Idag påbörjar jag min rehabilitering.
Tjo ho.
Jag har vart hemma i snart 7 år. Jag undrar vem de lurar om de (FK) tror att jag skall må bättre och bli frisk nu.
Men allt har en mening och ett syfte så det är bara att köra och se glad ut.

Annars då?
Livet har en tendens att ta de mest märkliga omvägar.
Det sägs att man inte får mer än man klarar av. Men då vill jag prata med den som har avgjort att jag tydligen skall vara gjord av pansar och ha en inbyggd stålpinne i ryggen.
För just nu känns det allt annat än att jag klarar nått överhuvudtaget.
Skinnet är tunt som ett silkestyg och under det finns det blottade nerver som inte alls är svåra att röra vid så det gör ont.

Men jag skall tydligen klara det här med.

Citat från Mikael Wiehe


Jag måste gå med väldigt bestämda steg
och ryggen alldeles rak
och med huvudet mycket högt
och blicken fäst rakt framför mej
nånstans mycket långt bort
Jag måste sätta den ena foten
framför den andra
utan att tveka
och aldrig, aldrig nånsin titta ner

tisdag 18 september 2012

Begrunda

Jag läste något som fick mig att gråta så jag hulkade.
Det fick mig även att tänka på att jag inte får träffa min pojk.
Det är riktigt sorgligt på sitt sätt.
Smärta är ju olika beroende på vem och vad det är det handlar om. Men det hör slår alla saker.

Jag ska göra allt jag kan för att få träffa min pojk snart igen för en dag kan det vara slut.

Sebbe visste att han snart skulle dö

måndag 17 september 2012

Livet blir sannerligen inte alltid som man hade tänkt.

tisdag 11 september 2012

Jag tänker ibland på hur orättvist saker kan vara.
Som det här med att sakna en älskad förälder, som helt enkelt inte finns längre. Det är hemskt. Jag vet inte hur det känns för jag har en förälder som inte finns och en som finns i livet. Men jag varesig saknar eller tänker på de. Då tänker jag att det är orättvist att de finns (eller iaf min mor) när det finns de som verkligen borde finnas kvar.
Sen tänker jag även på det här med folk som har barn som de absolut inte borde ha hand om. De är av olika anledningar inte lämpliga som föräldrar. Samtidigt finns det massor med bra föräldrar som inte får träffa sina barn.
Det är orättvist.

Jag vet att det inte är någon ide att lägga energi på att tänka dessa tankar men de kommer av sig själv.

I morgon skall jag till psyk och prata. Det behövs kan jag meddela.

söndag 9 september 2012

Om jag skall förklara hur det känns så det närmaste jag kan komma är att det känns som att det surrar inuti kroppen. Det går inte att sitta still. Det är för rörigt att gå ut. At prata normalt med någon går inte heller för jag är inte med. Varesig i tanken eller att jag hör på. Jag kan inte koncentrera mig på vad de säger på ebb så det är nästan ingen ide att titta på den heller.
Sen finns det folk som tycker att må dåligt inte är på riktigt. Att det bara är att ta sig i kragen. Jag önskar att de som inte tycker eller förstår hur det är att ha sån ångest så man är på väg att gå sönder borde få känna på det. Bara en gång. Det räcker.
Jag vill bara att det skall gå över.
Att inte få träffa sitt eget barn gör Jä... Igt ont. Vad ni än gör så utsätt er inte för det.

onsdag 5 september 2012

Jag har blivit farmor igen till en liten mini prins <3

måndag 3 september 2012

Loppor i pälsen

Jag har inte skrivit på ett par dagar på grund av många orsaker. För det första håller jag på att bli farmor igen. Så jag har vart ute och lilltjabo och familjen och hjälpt till lite. Det är inte det lättaste att springa ifatt en liten energisk 2,5 åring när man har stor mage. Så då kommer farmor och jagar lite.

Sen kommer vi till det mindre trevliga igen.
Pappan är i tinget i dag ang vårdnadstvisten.
Vilket har inneburit att det har blivit ännu mera press på lillsonen. För storsonen fixar inte att stå emot pappas påtryckningar så han går i pappans ledband. Han går alltså mellan pappan och lillsonen och kan inte göra något. Lillsonen är starkare och har sagt ifrån att han inte vill bli inblandad. Men storsonen som bor med sin far har inte den styrkan.
Så just nu är de två osams med. För storsonen säger att det är nu det är dags och välja och det är nu man väljer och visa sin tillhörighet !?!?
Han har alltså skrivit det i sms till lillsonen.
Men jag och Mamma J tror inte att det är sonen utan att det är pappan som skriver det och tvingar sonen att skicka det vidare till lillsonen.
Allt är så klart frivilligt och man kan undra varför sonen gör så här. Och svaret är att han kan inte säga ifrån till sin far. Både för att han  är mycket räddare än vad lillsonen är men också för att han bor med sin far som har förmågan att manipulera honom till att göra som pappan vill. Pappan försöker manipulera alla i sin närhet.
Sonen kan inte göra något för det blir bara värre för han själv.
Han svara inte längre när jag ringer. Inte heller när jag skickar sms.
Det finns en stor och överhängande risk nu att jag inte får träffa min stora son igen.
Det skrämmer mig så jag inte vet vart jag skall ta vägen.
Att jag ev skall upp i tinget själv som "vittne" gör mig inte så mycket just nu. Så klart är det inte roligt, men jämfört att inte få träffa sitt barn är det inget.


Solen skiner idag och jag borde ta vara på det. Men de går inte just nu.
Nu gäller det att överleva