onsdag 11 juli 2012

Nu ska jag berätta om min son.
Han som nu är 25 år.
Han har bott hos mig sen han var 16 år. Att han valde att flytta till mig beror bla på att han inte kom så bra överens med sin far.
Far är en rätt bestämd och hård far. Vilket inte fungerade med sonen.
Ett krav jag hade när han flyttade till mig var att han skulle gå klart skolan. Inga problem sa han och flyttade och gick aldrig mera tillbaka till skolan !!!
Trotts möten med skolan och div prat och övertalningar så genom förde han aldrig gymnasiet.
Sen dess har det vart en evig kamp att få han att göra nått. Vadsomhelst bara han inte satt hemma.
I början jobbade jag själv och trodde i min enfald att han gjorde det vi hade kommit överens om. Men icke det heller.
Under tiden jag mådde som sämst har jag inte vare sig orkat eller förstått hur illa det har vart med pojken.
Sakta men säkert har han förvandlat sig själv till en människa som bränner sina broar på nästan alla sätt man kan tänka sig.
Efter många om och men så flyttade jag till en mindre lägenhet då skälet till det delvis var att han skulle ta tag i sitt liv och ev söka hjälp.
Under det halvår som har gått så har han inte gjort nått för att förbättra sin situation.
Han har inte  gjort ett skit.
han har nöjt sig med att bo på ett vandrarhem med en massa andra människor och inte ha tillgång till något eget.
Hur han tvättar har jag ingen aning om .
Hur ofta han duschar har jag ingen aning om.
Hur mycket droger han använder har jag ingen aning om.
Man kan ju tycka att jag inte bryr mig och det kan jag förstå.
Men den pojken lyckas med saker som ingen annan lyckas med.

Han påstår att han har ringt ett nr X antal gånger och lämnat meddelande om att den människan ska ringa upp. Men  nu ett halvår senare visar det sig att det var fel nr. Och att det inte alls finns någon sådan människa han skulle ha tag på på det numret.
Han har missat ansökningsdatumet till att söka skola i 6 år nu. Både till höst och vår terminen.
Det finns alltid någon förklaring.
-Eeeeee jag glömde.
- Jag hade fel  nummer.
- Personen jag skulle pörata med fanns inte där.
- De på soc sa att de skulle ordna.
Osv osv osv.
Tillslut orkar man inte mer. Eller jag orkar inte mer.
Jag har efter många om och men förstått att det är nå fel på pojken.
Jag har tvingat han att gå till psyk. Där förstår de att han inte mår så bra och försöker hjälpa han så gott det går. De påbörjade en utredning för att ev fastställa en diagnos på han. Det var för ca 1 år sen de började.
Jag frågade han häromdagen vad de har kommit fram till.
Svaret jag fick då var att den han går och pratar med inte har sagt nått mer och att det inte har hänt nå mer.
Jag frågade då vad han själv hade gjort. Då tittade han på mig som om jag hade släppte en bomb !!!
Vadå ... skulle HAN själv ha frågat hur det går och om de inte skall fortsätta men utredningen.
Det är han i ett nötskal.
Han förstår inte att HAN ska behöva göra nått.

Nu försvann han härifrån igen till något vandrarhem.
Ja jag har pratat med hans assistent på soc men eftersom det är sekretess osv så får hon ju inte säga nått om vad de har kommit överens om. Jag berättade för henne bara det jag vet. Hon visste det med. Men då är det så att det är psyks ansvar att se över han mående.

Tjo ho va det är kul att leva och frodas och ha barn.
Fy fan va jag är less. har jag sagt det?

Eftersom jag inte vill att mina närmaste ska ta min skit behåller jag det mesta inuti och gör det jag måste för att orka. Men det är knappt att leva. Det är mer att överleva.

En dag ska jag bli frisk och må bra jag med.
Men inte nu.


1 kommentar:

  1. Du är så klok. Ibland måste man göra si eller så för att orka. Håll ut.
    Massor av kramar

    SvaraRadera