söndag 4 mars 2012

Eftertankens kranka blekhet

Ang inlägget tidigare i dag om det här med min depression.

Jag vet inte vad som är vad.
Jag vet inte om det är jag som är en grubblande människa som funderar för mycket.
Jag vet inte om jag bara har en dålig dag eller om det är själva depressionen som knackar på.
Det gör att jag är rätt förvirrad och inte alltid kan svara på hur det är eller hur jag mår.
Det är dessutom verkligen svårt att svara på frågan vad jag gör???
Försöka överleva funkar oftast inte som svar.

Vilket gör att jag säger att allt är bra och trampar vidare.

Det har även med att göra att jag inte har accepterar min sjukdom.
Jag vill inte vara sjuk.
Jag vill inte vara en svag människa.

Som tur är har jag en del bra människor runt mig.
Jag har en väldigt klok kärlek som står ut med mig mer än han skulle behöva.
För han får jag vara den jag är och jag behöver inte spela att allt är bra.
Det är en otrolig hjälp i själva processen.
Jag har en syster och en väninna som jag kan dela allt med.
Det betyder mer än man kan förstå just då. Man förstår det så här när man tänker efter.

Att det har vart sämre ett tag nu tror jag beror på att jag inte riktigt har orkat tagit in alla intryck. Intryck av alla dessa saker som ständigt pågår runt mig.
Jag är inte helt med i allt som händer.
Jag menar att jag känslomässigt inte kan ta saker till mig.

Nu har jag svamlat klart för idag.

Jag ska nog äta mer chokladpudding.
Så får det bli.

4 kommentarer:

  1. OMG... Vad jag känner igen dina känslor! Jobbigt som fan ibland, eller hur?!
    Men, vad duktig du är på att sätta ord på dina känslor och upplevelser!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Tack du snälla.
    Jag har inte lika lätt att säga det. Men när jag skriver måste jag tänka efter på ett annat sätt. Så det blir rätt och begripligt för andra.
    Sen när jag har fått ur mig det blir det som lättare.
    Man jag kämpar på.

    SvaraRadera
  3. När jag mådde som sämst tyckte jag att bloggen var oerhört bra att ha och jag spydde ur mig all skit där. Jag tycker också det är svårt att prata om det, mycket lättare att skriva ner hur man känner. Det blev många metaforer och en del som läser fattar nog ingenting av det jag skrev. Men jag misstänker att de som själva mår dåligt, eller har gjort, förstod precis vad jag menade.
    Nu har jag plötsligt knappt något behov av att blogga alls för jag mår bara bra i hela kroppen och själen och då kommer inte orden lika lätt till mig. Synd på bloggen, men jättebra för mig!
    Kämpa på! Kram

    SvaraRadera
  4. Ja det är verkligen så att man inte har samma behov att skriva när man är lycklig. Det va samma för mig när jag skrev dagbok också. Man har mer funderingar om livet i allmänhet och tragiska saker i synnerhet. När man mår bra blir det mest puss och gull. Det blir lite trist i längden. :-)
    Men det är nog bra att få ha ett eget forum där man bestämmer själv vad som ska komma ut.

    SvaraRadera