tisdag 7 februari 2012

Jag måste berätta om min yngsta son.
Han har bott hos mig på heltid sen snart 3 år tillbaka. Man kan ju undra varför och det är inte helt enkelt att förklara. Men kort kan man säga att hans pappa inte är helt klok och bad sonen fara åt he..te när han ville flytta till mig. På den vägen är det.
Så klart är inte det helt lätt och det framkallar en massa frågor och ångest i pojken. Jag tycker ändå att han har klarat det ganska bra. Vi har vart på samtal på BUP för att han själv ville det. Men han kände väl att det inte behövdes utan att han tyckte att vi kunde prata lite bra han och jag.
Han har under de senaste åren både vart med om och själv skapat situationer han absolut inte borde ens har vart i närheten av.
Det har vart möten ,polisen, soc, sjukhus och så vidare.
Men mitt i allt elände så blir jag så stolt över han. För han är en bra klok kille.
Han har sina åsikter och gör inte alltid de smartaste valen. Men han står för det och gör allt han kan för att gör rätt.
Det får mitt mamma hjärta att mitt i allt elände känna en enorm stolthet.
Jag vet att det kommer gå bra för den pojken. Han behöver nu och en tid framöver en del stöd. Det ska han få av mig så mycket jag kan.
Så klart önskar jag att jag borde kunna göra mer. Men nu är det som det är och jag måste acceptera det och ge han den trygghet jag kan. Det är det enda jag kan göra just nu.
Men det blir bra.
Så är det.

2 kommentarer:

  1. Vad klok du är! Visst, man älskar ju alltid sina barn men inte allt dom gör och säger och hem, ska man ju ungarna alltid kunna komma och känna sig i goda händer... no matter what!
    Ni fixar nog det här tillsammans!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Ja det gör vi. Det finns som inge alternativ. Men det är skönt när man så tydligt känner hur mycket man älskar de. Tack.

    SvaraRadera