onsdag 2 november 2011

Jag är så vansinnigt trött på människor.
Hur jag nu kan vara det när jag inte träffar några kan man ju undra.
I min egna amatör psykologiska hjärna så har jag kommit fram till att alla dessa beslut och att det är jag som måste stå där och vara den som tar de är mer än vad jag klarar av.
Så är det bara.
Jag orkar inget. Jag drar mig tillbaka. Jag kan inte tänka en tanke färdigt. Jag blir ruskigt irriterad på saker jag aldrig skulle bry mig om annars.
Jag vill inte ha min snart 25 årige son boendes här längre. Det får mig att må fruktansvärt dåligt att jag ens tänker tanken.
Yngsta sonen hart klart och tydligt sagt ifrån att han inte vill ha han här längre. Det kommer att ske något snart. Vad vet jag inte men det räcker med att han har sagt ifrån.
Men vad jag ska göra åt det vet jag inte. Jag avskyr att sitta i den här sitsen då jag bör göra något men kan inte göra ett skit.
Hade jag haft pengar hade jag köpt han en lägenhet. Men nu har jag inte det. Jag har inte ens en lägenhet på lager. Och vad gör man då ???
Ut ska han det är det enda jag vet.
ja jag vet att jag gnäller men jag är så trött på den här situationen.
Jag är trött på att aldrig någonsin vara ensam. Jag är trött på att vara dadda åt en vuxen man. jag är trött på att ständigt vara orolig när jag inte är här. För när jag inte är hemma så blir han en tyrann. Eller det blir den yngsta sonen som får göra allt här hemma.
Nu sitter tex den snart 25  årige sonen och spelar nå spel online med någon vän. De har headset på sig och pratar med varandra samtidigt. Om det är störande ????
JA
Varje dag. I massor med timmar. Oavsett om det är folk här eller inte.
Om det är störande???
JA
Om det hjälper att jag säger ifrån???
NÄ.

1 kommentar:

  1. Fy tusan vilken situation ni befinner er i... och nå'n "kvickfix" finns ju tyvärr inte i sådana här lägen.
    Hoppas att du har någon vän i din närhet som du kan anförtro dig åt och kanske till och med få lite hjälp och stöttning av!

    Tänker på dig Annica!

    SvaraRadera