onsdag 5 oktober 2011

Donera

Man kan tycka att alla är sin egen lyckas smed. Det stämmer. Men ibland är livet inte så snällt emot en och att då få lite, bara lite medvind gör att man kanske orkar ta sig tillbaka till själva livet.



Idag kom den förlorade sonen förbi en sväng. Han hade inget att göra och vill vara med oss istället.
Det är verkligen en fröjd att få träffa han lite så där då och då. Om man jämför med hur det var bara för ett litet tag sen då jag inte fick träffa han alls. Så är det en ren glädje att det händer.
Men så klart så vara inte det så länge.
För när han väl är här och vi nästan skall till att äta så ringer pappan. Han ber sonen komma hem för att han(pappan) ska på fotbollsträning, och ingen är hemma och passar deras hund !!!!!!?????
Sonen kan inte säga ifrån. Och pappan vet det mer än väl. Det är därför de har skaffat hund. För då har han ju sonen hemma och har mer koll på han. Så sagt och gjort. Sonen måste åka hem och sitta själv med en hund. Som HAN inte har valt att skaffa.
Visst man kan tycka att han ska säga ifrån och allt det där. Men det går inte om man lever med en psykopat som pappan är. Det låter hårt. Men det är så.
Då skär det i mammahjärtat när man ser hur hela sonen sjunker ihop och han tittar mig inte längre i ögonen. Utan säger bara med en stor suck att han måste gå.
Då i det ögonblicket så vill jag bara ta han i min famn och aldrig släppa taget. Jag skulle vilja kunna säga till han att livet är så mycket mer än det hemma hos pappan. Att alla inte är kalla, beräknande elaka människor.
Utan att man kan ta sig ifrån det. Man kan leva ett liv där man faktiskt får bestämma själv. Och att det är ok.
Ja fy vad man är sårbar när det kommer till ens barn.
I ett sånt läge önskar jag att jag hade en massa pengar. Då hade jag tagit med han och lillsonen bort någonstans. För att de skulle verkligen behöva det. De skulle behöva få lite självkänsla tillbaka och lite distans till saker. Särskilt den större.  Så att han kanske får modet att lämna pappan. Han skulle dessutom behöva komma bort så han vågar prata helt öppet med mig. Det gör han inte nu när han har pappan så nära. Det går inte.

Nog om det.
Nu har jag gnällt klart.
Men en dag... då ska det bli som jag har tänkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar