torsdag 29 september 2011

Att rycka undan mattan för någon som inte har något att stå på under är jäkligt elakt.
Så känns det för mig just nu.
Jag vet att jag gnäller en del just nu men det är så.

Jag va tvungen att ta en nödtablett i dag. Jag ser det så för de använder jag bara när det är riktig nöd. Det är samma tabletter jag använde förut som jag vande mig av med. Starka saker.
Men är det nöd så är det. jag gör det jag måste för att överleva helt enkelt.

Jag tog en sväng i skogen i dag med. Tänkte väl att det skulle rensa tankarna. Jag har hört att man ska göra sånt när man mår dåligt. Vara nära naturen och allt det där. Det stämmer säker på alla sätt. Men inte på mig. Jag blir bara stressad. Jag vet inte vad det är men när jag mår så här dåligt så vill jag bara hem. Allt är otäckt där ute och jag vill hem till min trygghet. Jag kan inte njuta av allt det fina. Jag kan inte ens stanna mina egna tankar. Jag måste bara hem.
Hur förklara men det för vanligt folk?

Jag ska ut till Kärleken i morgon. Hoppas jag. Där är det frid.
Att åka från det här.
Och det här
Till det här
Och det här. Är nästan elakt att behöva göra.
Men pojkarna behöver lite mamma omsorg.
Så jag är hemma i stan ett par dagar.




måndag 26 september 2011

Jag är på Ensamheten.
Allt är bra.
Vi plockar svamp.
Lite så jobbar vi här nu.

fredag 23 september 2011

Sebbe var lite förkyld ( ytterst lite) och mamma Malin skulle söka nytt jobb. Så jag åkte ut och var med han hela dagen. Att komma in till han då han säger Amor (farmor) till mig, får alla onda och jobbiga tankar att bara försvinna. Mamma Malin frågade vad jag hette till han. Och det visste han med. Det är sån kärlek att höra det så det nästan är overkligt.
Han och jag åt lunch och tog sen en promenad med deras monster hund Ozzy. Det är den mest väluppfostrade hund jag känner så det är ingen fara. Men när man som jag är van vid mina små saker, och att få en 65 kilos Rhodesian Ridgeback att trava vid ens sida är lite ovant minst sagt. Men det gick helt utan några som helst problem. Han stannade och stirrade på en tok stor tusenfoting och tittade ner på en labrador som skällde på han. Det va det.
Min lillebror och hans dam bor bara ett par gator ifrån Sebbe. Så när han sov i vagnen så gick jag dit och fikade med henne. Det var lite jöljigt för hon heter oxå Annika. Oxh hade oxå sitt barnbarn som hon  är farmor till hemma hos sig. Så vi satt där som riktigt latte farmödrar och fikade som sig bör. Men det va riktigt trevligt.
Sen gosade vi bara tills Pappa Andreas kom hem. Jag var där i nästan 12 timmar. Och det märks i knoppen nu.
Jag har ju lite svårt med det där att vara helt närvarande. Men jag vet ju om det nu så jag hade bestämt mig när jag åkte dit att jag skulle vara det. Det var jag med.
Så jag satt och bara var med han och tittade på han, Härmade allt han sa och lärde mig allt om Blixten Mcqueen.
Det är verkligen mäktiga saker det där, med att älska en liten liten människa, som är ens barnbarn och kallar en Amor .

Idag är det den här killen som gäller.

torsdag 22 september 2011

Det är bara tomt.
Som Norrlänningar säger.

Har man inge vettig att säga ska man inte säga nå alls.
Lite så är det just nu.
Jag gör det jag måste.
Håller det bort som gör mest ont.
Försöker överleva helt enkelt.

Kul liv.

lördag 17 september 2011



I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty in the moonlight overthrew you
She tied you to a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

Baby I have been here before
I know this room, I've walked this floor
I used to live alone before I knew you.
I've seen your flag on the marble arch
Love is not a victory march
It's a cold and it's a broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

There was a time when you let me know
What's really going on below
But now you never show it to me, do you?
And remember when I moved in you
The holy dove was moving too
And every breath we drew was Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

Maybe there’s a God above
But all I’ve ever learned from love
Was how to shoot at someone who outdrew you
It’s not a cry you can hear at night
It’s not somebody who has seen the light
It’s a cold and it’s a broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

You say I took the name in vain
I don't even know the name
But if I did, well really, what's it to you?
There's a blaze of light in every word
It doesn't matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah



fredag 16 september 2011

Fel fri.

Av bara en tillfällighet för ett par år sedan satt jag och slösurfade runt på olika bloggar.Jag lyssnade samtidigt på radion. På nyheterna sa de lite så där i förbigående att det skett en olycka på Roslagsbanan. För er som inte vet vad det är så kan jag upplysa er om att det är en gammal ranglig sak som tar folk från själva city av Sthlm ut till landet.Via spår.
Det är inte helt ovanligt att det sker olyckor där så jag la det inte så mycket på minnet. Det som däremot slog mig med grym kraft var att jag just då. Den stunden hittade bloggen som den olycksdrabbade människans pappa och systrar skrev.
Jag läste alltså på en blogg om att en tjej hörde något om att det hade hänt något i närheten av där de bor. Men hon hoppades att det inte var någon i sin familj.
Jag kunde inte sluta att följa vad som hände.
Det som hade hänt var att en 15 pojk skulle gå under bommarna för att hämta sin väska han glömt hemma. Och i den stunden idet ögonblicket blir han påkörd av tåget och dör på plats.Den som var en av de första på plats och ser det hela är pojkens morfar.Han bor i närhet och ville bara se om han kunde hjälpa till.
Det kunde han inte. Förutom att bära hem en tom väska.
Sen dessa har jag följt den här familjen. Jag har gråtit, jag har skrattat. Jag har lidit med de. Så mycket eller lite det går när man inte ens vet vilka de är.
Men som förälder själv är det inte så svårt att sätt sig in i den fruktansvärda situation de har haft.
Jag har inte läst på ett ganska bra tag nu om de.
Men i dag var jag inne och läste på pappans blogg.
Det glädjer mig att läsa att deras liv går vidare.

En liten anekdot.
Pojken satt en del framför datorn och spelade Online spel.
I den världen finns det något som heter Leet. Det är ett språkbuk man  använder i spelvärlden. Nu har det även kommit ut bland oss vanliga människor. Tex vet nog de flesta vad Lol Betyder. Eller Omg. Det är Leet.
Lite mer nördigt är att man skrivet 13.37.
För skriver man det med digitala siffror och vänder upp och ner på texten så står det Leet.
Det lärde jag mig via den bloggen.
Familjen fick kyrkan att ringa i klockorna exakt 13.37 den dagen pojken begravdes.

Min son. Den förlorade, som numera är här ofta, är född exakt 13.37.

Om ni vill läsa så gå in här Faschings eskapader

Jag vet inte vad jag vill säga med det här egentligen.Jag tror att det är att ens egna bekymmer ter sig rätt torftiga när man ser saker med andras ögon.

torsdag 15 september 2011

ÅNGESTHELVETE

Ångestkänslor hos människan har naturligt alltid funnits i syfte att skärpa våra olika sinnen. Om man tänker sig urtidsmänniskan och de faror som hotade så är det lättare att förstå kroppens reagens. Att plötsligt bli stående framför ett rovdjur och inte reagera instinktivt skulle i praktiken få katastrofala följder. Att fysiskt reagera vid hot eller fara handlar därför uteslutande primärt om liv och död egentligen. Drabbad av ångestsyndrom har vi i den genetiska ryggsäcken en stark reaktionsbenägenhet. Detta innebär att vi reagerar starkare än andra på det som händer i vår kropp och runt omkring oss. Vi är känsliga, en egenskap som gör oss lyhörda för påverkan utifrån, fantasifulla och kreativa. Och en oro är inte sällan att vänta därav. Många som drabbas av ångest har ofta höga krav på sig själva. Att vara konflikträdd med svårigheter att uttrycka sina känslor är inget ovanligt. Om kraven är större än individens förmåga går man till slut sönder inuti, precis som vilken annan konstruktion som helst. Att reagera med ångest och panik inför olika former av känslomässig stress är lika adekvat som att reagera med panik inför ett rasande vilddjur.

Studier pekar på att flera hundra tusen personer lider av det så kallade generaliserade ångestsyndromet (GAD). Den som lider av GAD har oftast inga särskilda fobier och drabbas i allmänhet inte heller av ångestattacker. Istället förekommer en fundamental oro över det mesta i livet. Generaliserad ångest resulterar i en överdriven ängslan och denna ängslan påverkar hela ens liv och uppfattning av verkligheten bortom all rimlighet.
Oron och ängslan förbrukar stora mängder energi och präglas ofta av:
  • Överdriven rädsla och oro
  • Kroniskt beredskapsläge
  • Huvudvärk
  • Sömnsvårigheter
  • Irritabilitet
  • Koncentrationssvårigheter
  • Vanmaktskänsla
Den som lider av generaliserad ångest svarar också mindre på stressfaktorer, vilket beror på att kroppen redan är i fullt beredskapsläge. Ofta är också den drabbade själv medveten om att den ständiga oron är överdriven, men har ändå oerhört svårt att förhindra sina katastroftankar.

Om du är anhörig och vill och orkar läsa så kan du gå in här.

Lite så jobbar vi i dag

onsdag 14 september 2011

Jag önskar så att jag kunde skriva att jag hade gjort massa roliga och bra saker.
Men det har jag inte.
Jag önskar så att jag kunde skriva att jag mår bra.
Man det kan jag inte.
Jag önskar så att jag kunde skriva att allt har ordnat sig och att allt kommer att bli bra (vad nu det skulle vara)
Men det är inte så heller.

Tragiskt? Kanske

Så vad gör jag då.
Jo jag gör ingenting. Eller jag gör en massa saker.
Jag blev väckt av Yngsta sonen som sa att han inte mår bättre idag. Så det vara bara att ringa till skolan. Men redan nu börjar det roliga. Han skola är med i något jätte bra nätverk som alla skolor i Stockholm ska vara med i. Det är bara det att det är så dåligt så ingen vill gå med i det.Det skall vara någon form av information om vad de håller på med så man som förälder kan hänga med. Man ska även kunna sjukanmäla sina barn där. Men icke. de som är ansvariga för skit systemet har inte hunnit uppdatera det efter sommaren så själva schemat man ska gå in på finns helt enkelt inte. Så då tänkte jag ringa. Ja absolut det går såååå bra nu. Numret till just hans mentor är felskrivet med en siffra för mycket. Vilken har ju jag ingen aning om. Så jag ringer den andra mentorn. Men där säger de att numret inte är i bruk just nu.
Jo då det går sååååå bra nu.
Japp då va ju jag vaken.
I vanliga fall sover mina hundar tills jag går upp. Jag kan få i mig kaffe och titta på nyheterna innan de säger till. Millan måste jag väcka ibland.
Men nu började Gibson fara runt som en virvelvind och då vet jag att det är på riktigt.
Så det var bara att klä på sig och gå ut. Nu är kl 7. Jag brukar aldrig vara uppe och ute då. Men om han behöver gå ut så är det bara att klä på sig. Och mycket riktigt. Han var jätte kissnödig och behövde skita med. 3 ggr.
Sen var kaffet slut så det vara bara att trava ner till affären och investera i det.

Sa jag att den här dagen bara har börjat?

Som grädde på moset ligger ångesten och gryr. Klumpen i halsen är tillbaka.
Tack!
Hur i helvete kan man ge fan i sina barn så mycket att man inte ens tar ledigt ett par timmar från sitt jobb och hämtar han när han har vart halvt drogad efter en tand operation?
Hur är man funtad om man inte ens har köpt hem de värktabletter han behöver?
Och där ska pojken leva.

Jag är ruskigt tacksam att jag hade möjlighet att kunna göra det.
Både att jag kunde hämta han (för att jag får använda Kärlekens bil) och att jag fixade de värktabletter han behöver. För som han mådde !!!
Han sov hemma hos mig hela dagen och kvällen. Sen piggnade han till lite så jag kunde köra hem han.
Jag kanske daltar för mycket. Jag vet inte. Men när han ber om hjälp och behöver det. Varför ska jag inte göra det då?
Exakt vad skulle det lära honom att inte hjälpa han??

Nog gnäll nu.
Jag kanske ska göra något bra av den här dagen?
Hur då?
Vad då?
Åhhh va det är enkelt att tänka positivt.




tisdag 13 september 2011

Jag vet jag vet jag vet.
Jag är sämst just nu.

Det är för mycket som händer.
Igen.
Som vanligt.
Man tycker att man borde vänja sig någon gång. Men icke.
Det är möten och läkare och överklagan och mat och barn och oro och ångest och hundar och mer ångest och mer medicin.
Ja lite så jobbar vi här nu.
Idag tex ska jag hämta Den förlorade sonen på Eastmans institutet. Han ska operera bort en tand så han ville att mamma skulle komma och hämta upp han. Och självklart gör jag det när jag nu väl kan.
Då kommer genast dessa tanka upp om att vart är själva pappan ? Som pojken bor hos?
Varför tar inte han ledigt och hämtar upp sin nyopererade pojk?
Jo jag vet ju. Men de funderingarna kommer . Och jag tänker på vad själva pojken tänker. Jo jag vet det med. Men vilka skador ger det till en pojk som bara borde få kärlek ?
Har han inte fått nog med stryk av sitt kräk till far?
När ska det ta slut?

jo då
Den här dagen anses nog starta rätt bra ändå.
Men så har jag det just nu. Och hela tiden.
Kallas visst ångest har jag hört.


söndag 11 september 2011

Detta gör vi just nu.

måndag 5 september 2011

Jag är fullständigt tömd på känslor just ju.
Det tar mer på krafterna än man kan tro att samla ihop sig till att gå på viktiga möten.
De får vara hur mycket hyckleri som helst. Men jag är lika slut för det.

Det som är bra i det hela. För man ska alltid tänka positivt. Det är att det äntligen händer något. Vad vet jag inte än. Men livet pågår.

Vad jag har råkat ut för är att efter att ha varit hemma och haft sjukersättning pg av div psykiska åkommor så har jag blivit utförsäkrad. Det innebär att jag nu på 1 mån ska genomgå Arbetslivsintroduktion. Egentligen sak det vara 3 månader, men  eftersom FK har dragit på beslutet om sjukersättning eller ej så blev det bara 1 kvar. Hur jag ska rehabas nu vet jag inte. Det enda jag vet är jag har 2 möten inbokat på AF.Sen är det över.
Ja vad säger man?

Jag orkar inte ens bli upprörd längre.
Jag gör det som krävs av mig så får det gå som det går.

Jag frågade FK tanten om vilken rehab jag ska genomgå för mina psykiska sjukdomar. Som psyk inte kan hjälpa mig med. Det är för att de inte är behandlingsbara.   Men det kunde hon inte svara på.
Så det är lite av moment 22. Jag ska rehabas. Men ingen vet med vad..
Löjligt.

Men livet går vidare.

fredag 2 september 2011

Helt ok på Ensamheten.

Björnbär- Björntjänst

Jag mådde så dåligt så jag var på väg att kräkas när jag vaknade. Inte för att jag var magsjuk utan för att jag har ångest. Riktigt sån där förlamande skit som gör att jag inte kommer ur sängen. Men med Kärleken uppe och en kopp kaffe gjorde att jag orkade mig ut i skogen med djuren. Det är ju löjligt vackert här på Ensamheten där man kan gå på smala fina skogsvägar. Ensam i naturen. Med alla dess lukter. Man behöver knappt vara rädd för att möta någon heller då alla nästan har lämnat ön och börjat det vanliga livet i staden. Sagt och gjort så travade jag och djuren iväg en sväng. Det finns en liten insjö på ön där vi hamnade. Hundarna race runt som vanligt och bara njuter av att kunna vara fria. Då när jag har tid att gå runt och titta lite för mig själv ser jag att det finns en massa Björnbärs snår, med mogna bär. Så jag plockade de jag kunde till mig själv. Att stå så där mitt i skogen och ha sina djur runt sig och äta björnbär direkt från snåren är en rätt mäktig känsla. Man får lite perspektiv på sina problem. Men sammtidigt blir man påmind och hur orättvist livet är. För livet pågår där ute. Livet drabbar mig fast jag har allt detta fina runt mig. Det kan nästan göra ångesten värre. Mest tror jag för att det blir så markant att skillnaderna är så otroligt stora. Det är nästans vårt att ta in allt det bra. När det bara känns ruttet där inne.
Men livet går vidare. En dag i taget.

torsdag 1 september 2011

Hel ylle

Idag har jag: bakat solros bröd.
Bakat en sockerkaka
Rökt en ål.

Räknas det som hel ylle?