onsdag 31 augusti 2011

700 inlägg

Och vad skriver man då?
Att jag tokvägrar Robinson?
Att jag efter en herreösses massa år hemma ska rehabiliteras på en månad för att ev komma ut i arbetslivet.
Att jagär liiiiiite skeptisk?
Eller ska jag skrva de berömda orden att livhelvetet går vidare?

Eller ska jag återkomma när jag har nå bättre att komma med?

Jo jag vet.....
Löss !!!
Otäcka saker för de som råkar ut för det. Absolut. Det kan ju inte vara roligt på något sätt med att det kliar och gör ont. Men varför ska man bli behandlad som en pestsmittad för det? Och varför erkänner aldrig någon att jo visst jag och mina barn har det med ?
Förkom igen.Vilever på 2000 talet. Det är knappats så att någon kan tro att de som drabbas  är av ett smutsigare slag än alla andra. För det vet vi ju att så är det inte.
Nä... fifan för de som jobbar inom vårde eller "förskola" som inte kan hantera det på ett något modernare sätt än att peka ut de om drabbas.

söndag 28 augusti 2011

Rehab

Ja jag lever.

Lite i alla fall.
Jag har tillbringat ett par dagar med Kärleken på  Ensamheten. Det är som balsam för själen. Tyvärr är det inte för evigt. Även om jag skulle vilja det.
Oavsett vilken situation man befinner sig i(eller iaf jag) så börjar de där framtidsplanerna komma. Man funderar på hur det skulle vara att jobba här ute igen. Och vad man skulle ägna sig åt då. Nu är det bara en fanatsi,då det inte kan genomföras på en överskådlig framtid. Men tänka får man.

tisdag 23 augusti 2011

Knappt levande

Jag har tur som har mina barn, min övriga familj och Kärleken just nu.

Man får inte säga så men det är det som får mig att orka.
Mmmm så illa är det.

måndag 22 augusti 2011

Nä. . Vad hände??

lördag 20 augusti 2011

Avslag-Avslagen

Min psykläkare anser att jag borde vara hemma för att jag mår så pass dåligt.
Yada yada...för all överskådlig framtid, risk för återfall osv osv.
Men icke enligt Försäkringskassan.

Just nu känns det så där med allting.
Vad i helvete ska jag göra nu ???

Klantig som jag är så berättade jag det för kärleken som är på semester.
Så han kommer hem tidigare. Det känns så där med.  Så klart vill jag ha han här. MEN ... jag är ingen kul tjej just nu. Och han hade det ju så bra på sin semester. Han hade kunnat fortsätta ha det.

Så... vad gör jag nu ???

fredag 19 augusti 2011

Att veta fast man inte vill vet.

Jag har haft tillfälle de senaste dagarna att fundera över det där med att veta saker som man verkligen inte vill vet.
Hur tänker hon nu undrar säkert ni.
Men det jag menar är det där att man tex vet att någon är otrogen och så känner man båda parter och vill inte ta ställning.
Vad gör man?
Vem är jag att döma en annan människa?
Men att hamna i där att man nästan är tvungen att ljuga för att någon annan sätter i den situationen. Det gillar jag inte. Vem är jag att bestämma om någon annan tål sanningen eller inte?
Som tur är har jag inte vart personligen inblandad. Jag har vare sig vart tvungen att ta ställning till något eller vart tvungen att göra något jag inte vill.
En annan sak är att ha sett eller hört något man inte vill ha sett eller hört.
En granne jag hade för ett par år sedan slog sin fru.
Det va allt annat än kul att veta.
Samma sak där.
Vad gör man ?
(jag kanske inte är representativ där. För min pappa slog min mamma hela min barndom. Och inget hände. Visst polisen kom ibland. Men grannarna tröttnade ju tillslut när mor min inte gjorde något åt saken. Dvs slängde ut fanskapet= min far)
Så jag ringde polisen varje gång jag hörde det. Jag pratade med kvinnan i fråga och sa att jag visste. Alla andra i trappen med. Jag sa till henne att jag visst vet hur det är och föreslog att hon skulle söka hjälp. Jag kommer tyvärr inte ihåg hur det gick för de. Men till saken igen.
När man vet sånt mår man bara dåligt.
Sen fick jag veta att jag ska få det där beskedet i morgon. Vilket besked det blir vet jag inte. Dock bara att det kommer.
Jag funderar att lägga mig i hallen och vänta på brevbäraren för att inte missa brevet.
Det är ytterligare en saka jag inte hade velat veta.
Hur f.n ska jag kunna sova i natt.

Det kanske hjälper att jag sov mellan 4-8 i morse?
Det kanske hjälper lite att jag har gått 16000 steg i dag ?
Hjälper till att kunna sova alltså.

Och så fattas Kärleken mig.
Men det gör han jämt när han inte är här. Som tur är så har han det bra i vårt vackra grannland.
Nu är det dags att sluta.
För nu vet jag inge mer.

måndag 15 augusti 2011

Ont i magen

Jag börjar få riktigt ont i magen nu.
Inom de närmaste dagarna får jag ett mer eller mindre viktigt beslut. Som kommer att påverka mig och min familj för en ganska lång tid. Varje sekund och minut som går är plågsamt nu.
Det finns mycket som är plågsamt.
Jag har fått ett par gamla video filmer från när småkillarna är jätte små. Typ nyfödda och ett par år framöver.
Jag har inte sett de på en herrjösses massa år. Men oj va det är roligt. Men plågsamt samtidigt.
Lillsonen sitter bredvid och ler lite ibland men säger samtidigt. "Varför kan det inte vara enkelt för?"
Och "va konstigt det är att se dig och pappa tillsammans"
Då är det fan illa.
Usch och fyfan va jag känner mig som en dålig människa att jag inte kan ge han den tryggheten han behöver.
Fyjävlahelvete för pappan som inte finns för sin fina, fina son.
Och jag kan inte göra ett skit.
Jag kan bara prata med sonen och förklara hur jag tänker.
Allt det där med att jag kanske skulle ha vart kvar för deras skull. Men vad hade det vart för liv för oss. Att leva i en taskig relation har jag aldrig trott på.
Då säger han att han kanske aldrig ska skaffa barn. Hur tänkte du då frågade jag.
"Ja...varesig du eller pappa hade det ju nå bra som barn. Och titta hur det gick för er att ha familj"

Om det gör ont ???

söndag 14 augusti 2011

Jag fick pussas med den här killen i dag. Med kaksmak
Jag kan gå runt hemma och tänka att det där ska jag skriva om. Sen händer något och tanken försvinner och jag har glömt vad det var jag tänkte skriva om. Sen börjar det om.
Förmodligen har jag inget vettigt att tillföra världen då så det kanske är lite bra.
Men att hjärnan går på för fullt är då sant i alla fall.
Det far alla möjliga och omöjliga tankar i genom en stackars vidbränd hjärna.

Kärleken är på egensemester.
Så jag tillbringar några dagar i stan med killarna. Det är helt ok.
Men fan va tråkigt det är.
När man har vart tillsammans med någon så mycket under en längre tid blir man helt vilsen när man blir själv. Andra kanske inte blir det men jag blir det.
Jag hade tänkt att jag skulle göra en massa saker här hemma. Men all energi är borta. Så jag gör absolut ingenting.
Jag förutom att bakar och lagar mat då.

Men en sak ska jag ta mig för idag.
Jag ska hälsa på mitt lilla barnbarn. Och det ska bli grymt roligt.

torsdag 11 augusti 2011

Gibson är med och plockar vinbär. Men han äter mer än han hjälper till. Sen kan man ligga ner och äta när man inte orkar stå längre.

tisdag 9 augusti 2011

Och nu är vi på väg till . . . . Dalarö

måndag 8 augusti 2011

Panik

Jag får fullständig panik.
Tänk om den här sommaren är över?

Visst är den inte det???

Jag badar så mycket jag kan. Jag njuter av att kunna plocka en näve blåbär när jag är ute med djuren. Jag försöker sitta ut så mycket det går.
Jag vägrar att erkänna att sommaren är slut.

torsdag 4 augusti 2011

En vanlig dag på Ensamheten

När jag vaknade fick jag en kopp kaffe av Kärleken. Det får jag varje morgon. <3
Efter att ha fikat lite och vaknat till så bakade jag lite rågbröd till mina killar. Det är rätt trevligt med färskt bröd här ute.
Vi satt och pratade om vad vi skulle hitta på, då en i Kärlekens storfamilj kom förbi. Han letatde efter deras döttrars kaniner. Eller resterna av den. Räven hade hittat de och fått med sig en. Inte så roligt.
Sen kom vi på att en vän här ute fyllde år. Närmare bestämt 71. Så det plockades loss lite krusbär och jag fixade en paj. Sen gick vi iväg ner till vattnet för att ta en båttur till han, och där va själva födelsedagbarnet. Han hade simmat en tur på morgonen. Men vi åkte hem till de och fick gofika.
Det var så varmt så vi badade innan vi kom hem.
Väl hemma så var vi tvungna att vila en stund.
Sen började jag och lillsonen att göra mat. Vi gjorde fiskgryta. Och jag gjorde färska painriche till. Det blev riktigt bra. Under middagen kom en av hundarna ut och började skälla. Som vanligt försökte jag stoppa henne och tittade på vad det var hon reagerade på. Det var en älg med sin kalv som kom spatserande på lilla vägen. Men de gick som tur va vidare in i skogen. Det blev en hel del bröd kvar så vi tog de och gick upp till storfamiljen så de fick lite med. Det togs emot tacksamt och vi blev bjudna på ett glas vin.
Sen somnade jag ganska så gott till Sommarprataren. Med två av mina fina killar pratandes i soffan.

En ganska vanlig men så otroligt trevlig dag på Ensamheten.
Så nu vet ni vad jag gör när jag inte gör något.

onsdag 3 augusti 2011

Att vakna till det här varje morgon gör livet rätt trevligt att leva.