onsdag 13 juli 2011

Att tänka eller inte tänka, det är frågan

Att förstå hur man själv tänker är inte helt lätt. Varför man överhuvudtaget ibland funderar på hur andra tänker är ju helt galet om man tänker på det.
Jag kan nämligen gå runt på dagarna och komma på de mest underfundiga och kloka saker jag ska skriva här. Som både berör mig och som jag vill dela med mig.
Men sen kommer det en massa tankar emellan som gör ursprungstanken helt värdelös.
Hur tänkte jag egentligen?
Är det verkligen intressant att höra på vad jag har att säga om att jag verkligen avskyr min egen mor?
Att jag önskar så mycket att jag hade lite, lite bara lite stöttning från en "familj", att jag har slutat hoppas längre. Jag har lärt mig att aldrig någonsin hoppas eller tro på något som en kallas för normalt. Alltså det man normalt gör för varandra i en familj. Jag vet att det låter bittert och cyniskt. Men det är det inte. Däremot gör det mig trött. Så trött in i själen. För jag klarar mig alltid. Jag är van. Men det som sårar mig är att det påverkar mina barn. Och jag kan inte göra ett skit åt det. Jag kan inte höra något åt att de hamnade i en sjuk familj. Ja jo visst. Jag hade kunnat ge fan i att sätta de till världen. Men någonstans hoppas man alltid. Man tror ändå att det skall bli bättre.
Men icke i fallet Annica.
Min familj som jag ser det är framför allt mina barn. Men där är det ju jag som ska vara den drivande och den som har och gör saker. Men jag kan ju inte det. Och jag har det ju verkligen inte heller. Så där har jag ett dilemma. Sen har jag ju alltid min norrländska syster. Men 100 mil är ändå 100 mil. Och att maila sin systerdotter som fyller 18 är inte samma sak som att vara där. Där är ett annat dilema.
Så vad har jag lärt mig???
Inte ett skit.. förutom att det aldrig någonsin kommer att sluta göra ont.


By the way var det hon som sommarpratade den dagen jag fyllde år.
Lyssna gärna här Lyssna: Sommar i P1 med Nanne Grönvall

*slut*

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar