måndag 7 mars 2011

Jag kom ut från min kurs idag och där stod en av tjejerna jag går med och väntade på mig.
Hon tittade mig djupt i ögonen och sa - va sorgligt det låter när du pratar om dig.
Det räckte för att få mig att gråta.
Och jag gråter inte särskilt ofta.

Vi pratade om relationer.
Om vad man har för mål eller syfte med olika relationer.
Och att man ska tänka efter vad olika relationer har för betydelse för en.

Jag tog då upp att jag hade svårast för relationen till mig själv.
För den borde vara bra. Men det är långt i från det.
Jag tycker att jag borde vara så pass mycket bättre än vad jag klarar av att vara.

Och relationer till andra människor är för mig inget bra kapitel.
För oavsett vad så får jag alltid bekräftat för mig att jag inte skulle ha litat på de. Eller att jag inte skulle ha trott på att jag skulle få något tillbaka.
Sorgligt?
Ja kanske

Men om man aldrig släpper in någon utan står där själv blir man inte besviken heller.
Om man kan leva så?
Förmodligen inte,
Men vem... jag undrar vem klarar av att ständigt bli besviken på andra människor ?

Hur mycket ska en människa klara av ?

Hon frågade om jag hade någon tro ???

"Gud ger inte mer än människan klarar av."

Tack men jag har redan fått min beskärda del.

Hur jag mår ???

Inte helt 100

*sämst*

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar