torsdag 17 februari 2011

Jag är ute på Ensamheten.
Otippat va?

Och jag älskar det.
Både att få vara med den man älskar och den här stillheten. Det är verkligen som balsam för en trasig människa.
Jag har ju heller inga problem med mörkret eller stillheten. Att allt går lite långsamt. För att inte säga att det inte händer nått. Om man inte hittar på något själv det vill säga.
Det enda smolket i bägaren är att jag inte är hemma med sönerna. Ja absolut de är stora nu och allt det där men min minsta son saknar nog sin mamma. Han vill prata en massa när jag ringer och han har en massa att berätta just då.
Men jag åker hem i morgon igen och stannar hemma ett tag sen.
För min lilla syster och hennes man kommer ner i helgen. De ska ev köpa bil. Då hämtar jag de från Arlanda och kör de dit de vill.
Trevligt som fan att bara få se de en stund.
Sen kör de hem igen.
Om de nu hittar den bilen de vill ha.

Nu ska jag bara kasta mig i soffan och dricka kaffe. Kanske titta på tv. Om jag orkar.
Kanske ta ut djuren på promenad i skogen.

I går när vi va ute försvann Gibson.
De brukar springa runt oss och nosa och fara som de vill Men de kommer alltid med när vi går. Men i går va han väck. Jag gick till och med tillbaka för att kolla vart han hade farit. Men ingen Gibson.
Jag fick lite panik och såg framför mig att han satt fast i en skreva eller så. Efter en lång stund kommer han farandes igenom lössnön och är så glad. Med MASSOR med snö under sig.
Inte så mycket att göra nått åt. Bara att kamma bort de värsta kokorna och sen lägga han på en filt så han fick tina.
Men han kom tillbaka. Och det är ändå det viktiga.

*gone*


2 kommentarer:

  1. Låter som det är någon som mår bra där ute i ödemarken (eller det vet ju inte jag, men det låter som det när du beskriver det).
    Jag säger bara NJUT!
    Verkar ju som djuren gör det också :)

    SvaraRadera
  2. Så är det sannerligen.
    Och ödemarken stämmer med =)

    SvaraRadera