fredag 30 december 2011

Mot Ensamheten. <3

torsdag 29 december 2011

Hemma ?

Jag har haft lite lägenhetsångest. Vilket har inneburit att jag inte riktigt har känt mig hemma här. Det har känts lite som att vi har vart på besök. Med våra saker lixom. Hur det nu går till ???
Men så har det vart.
Idag skulle jag och sonen göra nån kulinarisk maträtt och behövde en stekpanna som vi glömde i den gamla lägenheten när vi flyttade. Dessutom har vi inte bytt lampor med varandra än så det var sannerligen dags.
Sagt och gjort gick vi ner till de och bytte saker. jag var lite skeptisk innan för hur det skulle kännas.
Men det var helt ok.
Till och med så kändes det bra.
Det är inte vår lägenhet längre och vi har verkligen flyttat nu.
Så kändes för oss båda.

Så nu har vi flyttat mentalt oxå.



onsdag 28 december 2011

Hemma?

100 mil avklarade utan problem. Igen.
Landade just hemma själv.
Sonen blev avsläppt hos kompisar så han är ute och leker.
Jag tänker inte göra ett skit utan bara sitta i soffan och slötitta på tv.
En dag hemma sen ska jag till Kärleken så det så.

söndag 25 december 2011

Brev från ett torg





Världens bästa låt

Eller så kan du lyssna på den här

Kajsa & Malena – Brev Från Ett Torg


Värst

Jag har funderat på en sak ett tag nu. Tillräckligt länge för att kunna formulera det i ord.
Det är följande.
Ibland när jag inte har något att göra eller bara vill slö läsa olika bloggar så slår det mig att det verkar som att alla. Kanske inte alla men väldigt många människor verkar tro att de har det värst. Så även jag förmodligen. Men när jag läser en 17 årig flickas blogg om att hon ska skriva en bok om sitt liv !!! då väder sig det i magen på mig och jag blir lite lätt både elak och cynisk. Det påtalar jag ju så klart inte, men det får mig att fundera på detta faktum att varför så många tycks tro att de har det så dåligt. Att just deras liv har vart fyllt med så mycket elände. När det i själva verket är så att deras liv har knappt börjat. Att de inte har en susning om vad smärta är. Att livet kommer överraska de flera gånger om hur illa det faktiskt kan vara. Då kan jag bli alldeles matt och tänka att stackars lille vän du har ingen aning. Kom ska mamma berätta för dig om smärta.
Så klart säger jag inte det eller skriver det. Men jag tänker så. Samtidigt som jag tänker att jag har så mycket bra saker att var glad och tacksam för.
För när man ser saker i efterhand så inser man att det man var med om då, för så där 30 år sedan inte är något jämfört med det man är med om i dag. Den smärta man trodde skulle ta död på en gjorde inte det. Man reste sig igen och gick vidare.
Eller kan det vara så att det är det som är livet?
Jag om någon kan verkligen säga att livet inte alltid är så enkelt att leva, att livet inte är så snällt mot vissa alltid.

Vad är då själva kontentan av det hela ?

Jag vet inte riktigt men för mig är det att leva här och nu.
Att ta vara på de stunder jag som är bra. Varje dag har faktiskt något som är bra även om det inte verkar så ibland. Ingen vet vad som kommer i morgon eller hur saker kommer att bli. Det enda vi kan göra är att vara här och nu. För en dag är allt över. Saker förändras hela tiden. Det gäller bara att inte se förändringar som något dåligt, det är då man blir bitter. Vem vill bli en bitter människa ?
Men det är då verkligen inte lätt alltid. Ibland känns det som att det är mer motgångar än medgångar i livet. Men är det verkligen det eller är det bara något man tycker för att man vill att andra ska tycka synd om en ?
För att man gör sig själv speciell och vill vara unik fast på det sättet att det ska var mest synd om mig.

Jag har tänkt alla dessa tankar och några till. Inte vet jag om det hjälper men jag vill försöka göra något bra av mina erfarenheter. Inte på det sättet att jag ska tala om för människor att jag minsann har haft det värre. Utan mer att jag verkligen på riktigt vet hur det är att inte ha så mycket flyt i livet.
Det jag däremot är ruskigt lyckligt lottad med är att jag har några få människor runt mig som ger mig sån kärlek och glädje så det räcker att ha som bas de gånger jag faller. För jag kommer nog aldrig sluta falla. Det är bara lättare att ta sig upp med vetskapen om att det finns människor som betyder nått för mig.


Så det var dagens predikan.
Ta hand om varandra gott folk det är det enda som består

Det finns ett par saker som ingår när man firar jul i Kalix. Massa mat, alldeles för mycket kaffe, snö och att få vara själv i relaxen. Det är kärlek det.

torsdag 22 december 2011

Jul jul strålande jul


Nu är det dags att fira lite jul.
Den här högtiden är inte direkt min favorit tid. Jag tycker mest att det är en massa trivselkrav och allt ska va så jäkla trevligt och familje tillsammans.
Eftersom jag aldrig har vare sig haft det så eller tycker att det ska vara så så tycker jag att allt med jul är överreklamerat
Då är det tur att jag har min syster. Ja inte bara därför men här hos henne i Lilla Lappträsk i Kalix är det verkligen så.
På riktigt.
Här är man. Man äter och dricker en jäkla massa kaffe. Ett år kom en granne iklädd en vargpäls på en häst, bjöd oss på skumtomtar och önskade alla en god jul. Det va en upplevelse.
Så nu är granen hämtad och jag och syster ska inhandla julmat.

Den vägen körde jag igår

tisdag 20 december 2011

Hur hjälper man en son som gråter?

måndag 19 december 2011

Nu är det verkligen lugnet före stormen:
Jag vet vilken kraft ansträngning det är att köra ensam i 12 timmar och bara tanken just nu gör mig matt.
Det brukar gå bra så det är ingen fara. Sen är det ju så kul att komma dit.
Men nu vilar vi oss för att köra.
I morgon ska jag sätta fart med lite saker här hemma igen. Jag hittade mitt vindsförråd och det är verkligen dags att det kommer upp lite saker där. Saker som man inte vet vart de skall var. De ska definitivt inte vara kvar i lägenheten längre.
Sen hade jag tappat bort mina glasögon. Inte ok när jag ska köra 100 mil. Men de hittades under lite saker.
Sen var jag med Millan hos veterinären i dag. Förutom en juvertumör mår hon prima.
Så mitt beslut att mina två andra hundar ska få flytta till någon annan familj kanske inte var helt dumt.
För jag vill att min älskade lilla Millan ska ha det bra det sista år hon ev har kvar

Sen ska jag skickas på ett bedömningssamtal för att få börja i Psykoterapi.
ÄNTLIGEN.
Dock verkar det inte som att jag kommer att bli "antagen". man måste ha en mera stabil grund i livet att stå på. Det har tydligen inte jag enligt de som vet. Men man vet aldrig.
För jag har verkligen velat gå i psykoterapi länge. Jag tror att det är det enda sättet för mig att komma underfund med varför jag har hamnat där jag är. Det vet jag egentligen men det gäller att lära sig att inte upprepa sina misstag. De räcker nu. Då tror jag att terapi är det enda som gäller.

Så nu räcker det för idag

söndag 18 december 2011

1 år

Jag och min Kärlek har haft en fantastisk helg.
Vi har känt varandra i ett helt år nu så det firade vi genom att gå ut och äta god mat på en av våra lokala syltor här där jag bor.
Sen var vi iväg till andra sidan stan på kalas.
Det bästa är ändå att bara få vara med han. Då är allt på riktigt. Som det skall vara.
Nu kommer det att dröja ett tag innan vi ses igen. Jag ska ju till Norr och fira jul. Det ska bli så roligt att få komma dit igen. Nu längtar jag efter min syster och resten av familjen.
Nu orkar jag inge mer.

onsdag 14 december 2011

3 kartonger till är upp packade.
Jag har dessutom sorterat ut de som ska tillbaka till Kärleken som jag har lånat. Så klart hade jag en massa saker som jag inte vet riktigt vad jag skall göra med. Så min plan var att stoppa de sakerna i en kartong som är min. Men inte då. Jag har satt upp en del och kasta en del så nu är en till kartong tömd. Mycket duktig känner jag mig.
Sen har va fått kontakten i sonens tak fixad av hustomten. Så där sitter en riktig taklampa nu. Det har aldrig haft så det var kanske dags.
Det har som inte blivit av, och han har aldrig vart en sån kille som har velat haft nå särskilda saker. Bara de fungerar är hans teori. Men det är inte så kul att ha en hängande sladd i taket. Men nu är det ordnat.  Så nu slipper mamman det dåliga samvetet.

Min fulla mamma ringde.
Vad hon sa ???
Mamma - Jag har skickat ett julkort till er. Men jag skrev den gamla adressen för jag kan inte den nya. Det borde komma till er för ni har väl eftersändning. För ni har väl flyttat ??
Jag -Ja mamma lilla det har vi.
Mamma - Du tar väl det lugnt med kärleken va. För du har väl ingen än ???
Jag - Nä mamma lilla ingen ny bara min Kärlek sen ett år tillbaka.
Mamma - Va ??
Mamma - Peppen hälsar. (det är mammas hund som hon fick när min Millan fick valpar)
Min mamma har koll hon. Men inte på mig.

tisdag 13 december 2011

Trött

Jag är så ofantligt trött. Så där trött som man bara blir ibland. Så där så man känner att man inte vill vara med nå mer. Så där så att man bara vill gå och lägga sig och vakna någon gång vid Mars.
Jag har förstått att jag inte är ensam om det.
Så att gnälla om det hjälper inte mycket. Som om det skulle hjälpa att gnälla alls ?

Idag har jag dock fått lite energi av en liten herre. Älskade barnbarn.
Luciatåg är lite väl ambitiöst att ha i hans ålder så det var mer som en sångsamling med oss vuxna. Barnen såg mest chockade ut att det var så många som sjöng. I vanliga fall är det väl bara de där stackars fröknarna som sjunger. Ja det är stackars fröknar. För hur kan man som vuxen frivilligt utsätta sig för att ta hand om 10 st barn runt 2 år allihopa?
Ska jag säga som är utbildad sån där. Men därifrån till att jobba med de små är VÄLDIGT lång för mig.
Nå väl.
Jag var där med själva mamman och pappan till barnbarnet. Trevligt som attan.
Tyvärr bor de på andra sidan stan jämfört med mig, så det tar en stund att köra. Dessutom blev det riktigt nära rusningstrafiken (hur det nu kan heta det när det går i snigelfart? ) så jag for hem direkt efteråt.
Men det är riktigt mysigt att goa med han en stund. En stor sak är att han blir så glad när jag kommer. Nu kom ju vi vuxna tillsammans så det blev lite mycket för han där. Där stod vi alla tre på hans dagis? Märkligt.

Storsonen har fått tak över huvudet.
Jag ringde och fick reda på det av han själv. Hur länge eller så vet han inte idag. Men han har någonstans att gå till och han kan stänga om sig.
Hur det känns?
Det river i mamma hjärtat och gråten är som en stor klump i halsen och jag tycker synd om han. Men jag måste stå ut och fortsätta det jag har påbörjat med han.
Jag säger bara det. Det är då inte konstigt att jag inte är helt stabil jämt. Just nu svajar det rätt rejält dessutom.
Trött. Det är vad jag är.

ALLA flickor har rätt att gå i skola

Jag hittade en ganska intressant sak idag.

Musikhjälpen 2011

lördag 10 december 2011

Jag vet inte hur jag ska beskriva det men jag lever ett ganska enkelt liv. Inte för många dalar och inte för många toppar. Eller ljuger jag nu ???
Jag lever ganska enkelt då. Eller?
Det finns en massa toppar och dalar i mitt liv har jag insett sen jag fick diagnosen Borderline.
För att illustrera detta så kan jag berätta att de senaste dygnen har var enligt följande:
Jag har flyttat.
Jag har kastat ut en son till hemlöshet.
Jag har fått reda på att min familj kommer att utökas.
Jag åkte ut till Kärkeken en dag tidigare för att det skulle bli storm på sjön. Det blev det med. Så vi hade ingen ström ett par timmar. Men med lite god vilja och ett Triangia kök så fick vi kaffe.
Jag har pratat med en liten son om livet och allt annat som tex pappor.
Min älskade lilla hund är kanske så sjuk att hon måste fara till hund himmelen ( och det är jag som måste bestämma om det).
Jag har fått erbjudande om att få en utbilding som skulle förändra hela mitt liv.

Snurrigt ??? Nä.....

Jag har en bra man att hålla i när det stormar ( för nog är det storm alltid)  så nu ska vi åka till själva storön och titta på när barnen och de vuxna härifrån, sjunger lucia sånger. I kyrkan.

Sen ska jag fira jul i Kalix med min älskade lillasyster.
SEN ska jag bestämma hur jag vill ha det.

torsdag 8 december 2011

Kärleken + Ensamheten = <3

onsdag 7 december 2011

Jag vakande som vanligt i morse av att klockan ringde 7. Sonen vill gå jupp lite tidigare så han inte kommer för sent. Det är väl en ädel tanke så jag försöker hjälp han så mycket det går. Om det är att gå upp och sätta på kaffe åt han och mig klockan 7 så gör jag det. Om jag ska vara helt ärlig så är det rätt skönt att vakna tidigt och ha hela dagen på sig att göra saker.
Jag tänker ibland att jag ska goa ner mig i sängen sen och sova middag. Jag har gjort det i hela mitt liv om jag har kunnat. Men den senaste tiden har det inte behövts. Varför vet jag inte?
Ute på Ensamheten kan vi gå och sova en stund på dagen. Mest bara för att vi kan.
Dagen för övrig har mest bestått av att packa upp en massa kartonger med mer eller mindre bra å ha saker.
Jag inser plötsligt att jag måste ha glömt ett par stekpannor nere i gamla lägenheten. Men det borde de ha upptäckt vid det här laget. De skulle komma upp med min hall lampa och ta tillbaka deras. För vi lämnade de då det började bli mörkt i lördags.
Sen skulle jag vilja att de tar bort sina saker från mina förråd. Det börjar bli en massa saker här hemma nu som kan stoppas dit.
Men det kommer väl.

Förövrigt har dagen vart skit.
Jag vaknade med tok ångest. Det kändes redan när jag vakande att det inte var ok.
Saker börjar komma ikapp mig och alla saker jag och lillsonen har pratat om sätter sina spår.
Han sa tex att nu mamma ska du få lugn och ro så du också kan bli frisk.
Sådana saker tycker inte jag att han ska behöva tänka på. Så klart gör ah  ju det. Vi är ju en familj. Men man ska inte behöva ta ansvar över sina föräldrars mående.
Och så klart denna förbannade ekonomi.
Sen måste jag funderar på det erbjudandet jag fick av min fostermor.
Det kan förändra en hel del för mig. Förhoppningsvis till det bättre.
Jag kan få lära mig sy båtkapell.

Bli min egen lyckas smed.
Göra något jag tror jag skulle trivas med alldeles  utmärkt.
Men vad vet jag?
Är man redo att gå ut i livet om man vissa dagar måste äta medicin för att överhuvud taget klara av dagen?

tisdag 6 december 2011

Just nu ligger jag hemma själv. I min /våran nya lägenhet och väntar på att de ska komma och installera bredband. Viktiga saker det där. För att göra en lång historia kort så gick flytten jätte bra. En lampa gick sönder och vi fick med oss 4 gavlar till en garderob som inte tillhör oss. Men med tanke på att det var 4 familjer som flyttade ut och in samtidigt så tycker jag det är helt ok. Stor sonen gjorde inte mycket. Han gick mest runt och var som ett spöke. Så klart hade han inte ordnat någonstans att bo. Men i söndags så för han iväg. Vart vet jag inte och just nu orkar jag inte bry mig. Det låter grymt men det är så. Lill sonen och jag har pratat mycket om olika saker. Det har vart väldigt nyttigt tror jag. Det finns en massa känslor som behöver komma ut. Sen är jag oerhört tacksam över mina fina andra killar och deras fina vänner som gjorde den här flytten så bra. De slet och bar och var helt ovärdeliga. Kärleken hade hand om alla djuren. Bara det är en bedrift.

måndag 5 december 2011

lördag 3 december 2011

Vissa av oss har packat och städat hela dagen. Vissa av oss har gjort det hela veckan. Vissa av oss har inte gjort ett skit. Vissa av oss ligger och tittar på film när vi ska flytta i morgon och har gjort det hela veckan. Vissa av oss har ingenstans att bo i morgon.

torsdag 1 december 2011

Min yngsta son har pratat med sin pappa.
I en vanlig familj är inte det något konstigt. Men i den här familjen är det de.
Han reagerade inte på något speciellt sätt. Jag däremot tyckte nog att det var större.
För just innan hade vi pratat om hur han känner för det att han inte pratar med sin far.
Nu är det gjort och vi går vidare.

tisdag 29 november 2011

Bara så ni vet så avskyr jag att flytta.





Trött ? Nä inte jag inte

Nu kommer ett riktigt gnäll inlägg. Så om ni inte har lust att läsa sånt så sluta nu.
Som ni vet skall ju jag flytta.
Det är på grund av många skäl. Det viktigaste är att det blir lite billigare. Samtidigt får jag och lillsonen en nystart. Det kan vi behöva. Så långt allt väl.
Förutom att jag egentligen inte ville det här från början och att jag inte gillade lägenheten. Förutom köket. Men efter lite funderingar och lite mer funderingar så kom jag fram till att det nog är ganska ok ändå. Sen är det inte alls nå fel på lägenheten utan det var jag som var neggo. Så det då.
Nu till den andra delen i den här soppan,
Stora sonen kan inte bo med oss. Av många olika skäl. Men som läget är just nu och med noll engagemang från han sida (han ligger tex och sover fortfarande. Nu är kl 16.22 ) så har han ingenstans att bo från och med lördag.
Vad gör man då?
Jag har sagt till han att han inte kan komma med. Jag har ringt hans assistent på soc. Jag har pratat med psyk vad de anser jag ska göra. Men det händer inte ett dugg.
Så då är frågan vad jag skall göra.
Jag stålsätter mig så att jag skall klara av att INTE låta han komma med. Men hur lätt är det ??
Det återstår alltså att se. Men trött blir jag. Jätte trött

onsdag 23 november 2011

Botox och tunga kartonger

Jag har fått Botox i dag. Sisådär 200 stick.
Nä tro nu inte att jag har gått och blivit fåfäng för det har jag inte. Utan jag har fått det rent medicinskt syfte. För att bli av med en massa defekter.
Eller så här är det.
Jag har haft hiskeliga problem med svettningar. Detta vi pratar om nu va är inga vallningar.
Utan det rinner.
Det har jag avhjälpt idag med Botox.
Pannan,nacken, UNDER ARMARNA bröstet och lite till.
Sen var det bara hem och packa massa kartonger.
Det gick ganska bra faktiskt. Det känns som jag har saker under kontroll för en gångs skull.

I morgon kommer Kärleken in till stan. Det ska bli riktigt skönt att få vara lite nära.
Men på dagen ska jag först vara med Sebbe.

måndag 21 november 2011

Jag har inte så mycket att skriva förutom att nu är det dags att börja packa.
Sen har jag vart på Åland i helgen. Det va ruskigt roligt.
Goda vänner och mycket skratt förlänger livet. Så är det bara.

Som sagt nu är det dags att fylla kartonger med massa viktiga och nyttiga saker som sak med till nya lägenheten.
Resten ska ges bort eller slängas. Det är verkligen dags för en rensning här hemma. Ut med det onda och börja om med ny och god energi.
Så får det bli.



fredag 18 november 2011

Ja nä jag vet inte. .

måndag 14 november 2011

Flytta ska man annars dör man

Så är det då dags för detta att vi skall flytta.
Det är verkligen inget jag gillar.
Alls.
Men det måste göras.
Jag skulle ha tänkt ut en plan när jag var på Ensamheten men det blev inte av. Det blev att umgås i stället. Det var trevligare.
Men nu har planerna börjat ta lite form Jag vet ungefär när saker ska göras och i vilken ordning.
Det har nämligen vart problem när jag har flyttat förut. Antingen har jag packat och gjort allt dagarna innan. Eller så har jag börjat packa månader i förväg och jag gillar inget av det. Så nu är det organisation som gäller.
Det fattas bar lite pengar och en massa flyttkartonger. Sen är det bara att köra.
Men jag behöver inte återställa något här i den här lägenheten. Det är ruskigt skönt.

Nu borde jag sova för det är bara att sätta fart i morgon.

lördag 12 november 2011

Rapport från Ensamheten


Min tid på Ensanheten kommer inte bli lika mycket som förut. Det finns en massa naturliga orsaker till det och så ska det vara just nu. Men den här helgen är jag här.

På vinterhalvåret annordanas en massa oliak saker för att få igång eller upprätthålla det sociala livet här ute. Det passar mit utmärkt. Som tur är är min Kärlek en social typ så han har inget emot det heller.
Den här helgen annordnas en tillställning i den lokala hembygdsgården.
Lite tävling, lite mat, lite sprit och massa skratt.

OM ni inte har något att göra och ni vill uppleva något speciellt så kan jag rekomendera detta.


















http://namdo.dinstudio.se/

torsdag 10 november 2011

Vi ska flytta.

De ringde från bostadsföretaget och sa att allt va ok.
Eller ja nästan.
Det ska besiktigas lägenheter osv men sen så.

Nu gäller det bara att samla på sig massa energi och flyttkartonger.
Jag vill egentligen inte men det kan jag inte tänka på nu. Det måste ske så är det bara.

Ska bara meddela sonen som inte ska komma med att han har tre veckor på sig att hitta någonstans att bo.
Behandlingshem kan det vara något. Hur säger man det till en son ???

Vilka världsliga bekymmer jag har.

onsdag 9 november 2011

Dagen idag.

Jag vaknade som vanligt och väckte lillsonen. Det är lite segt att komma upp där så jag har bestämt mig att vara hemma  här på vardagarna. Det kanske lösre sig kemiskt om vi får byta lägenheten. Då blir han ju själv om jag är ute på Ensamheten. Så klart klarar han ju det men det kanske inte är så kul för han. Jag fick mail från de jag ska byta lägenhet med och de skrev att alla papper är inlämnade nu. Så det är bara att avvakta och se vad värden säger.
Sen for jag till min virriga husläkare. Idag hade han inte bara mig som klient när det var min  tid. Utan han hjälpte en annan kille med. Det vi kom fram till idag var att jag förmodligen har inflammationer i slemsäckarna i armen. Innan han går vidare med det så vill han vara säker så först skall det röntgas. Sen gick jag runt lite i det nya centrumet i Liljeholmen. Jag vet inte om jag gillar det nå vidare. Om man nu ska ha några ytliga åsikter om ett inomhus centrum ska gillas eller inte ?
Jag hittade ekologiskt kaffe på Willys där. Det skall testas nu. Kaffe är ju allt annat än billigt nu och det går en del i vår familj. Så om det är gott så blir det till att köpa mer av det. Då gör man ju två flugor på smällen samtidigt.
Sen hem och handla lite saker som skall tas med Ensamheten på beställning.
In en sväng på vår Vivo för mer saker och sen äntligen hem för lite ensamhet. Den större sonen har vart hos sin kusin över natten så jag och lillsonen har fått vara själva. Det är riktigt trevligt. Och att jag får vara hemma helt själv tillhör verkligen inte vanligheten. Så jag skulle passa på att bara vara.Väl hemma med toapapper under armen och ett paket ris under den andra såg jag till min glädje att den förlorade sonen var hemma. Jag måste nog komma på ett bättre namn på han snart. För han är allt annat än förlorad nu. Jag tror han tillbringar mer tid här än hemma hos sin far. Det är mer än ok för mig.
När jag ser han blir jag bara glad och alla tankar på att vara själv försvann.
Jag han bara sitta ned i tre minuter innan lillsonen ringer och säger att han är utanför. Vi har min systers bil som har manuell växellåda, så att han får övningsköra lite. Det gick jätte bra. Förutom en liten incident vid en järnvägsövergång som när bommarna hade öppnats helt plötsligt gick ned igen. Men duktig som han är löste han det perfekt. Jag har verkligen inget att klaga på när det gäller hans körning. Förutom kanske att han tar lite risker. Men det ska vi öva på.
Sen hem och fixa go maten. Vi gjorde egen kebab. Det är alltid uppskattat i den här familjen. Gott blir det med.
Efter det har vi mest slöat och tittat på tv och fikat.
Nu är allt lugnt och tvätten är hängd och det är dags att sova snart.

Men funderingarna fortgår på vad jag ska göra för bra med livet.

A little bit of heaven

Jag såg just en film om en tjej som visste att hon skulle dö. Det kan ju verka lite makabert när just det har hänt min Kärlek.
Men den såg jag i alla fall.
Då blir jag arg på mig själv. Sitta här och lipa och tycka synd om mig själv när det är så att folk vi älskar dör ifrån oss. Det kan man göra väldigt lite åt. Men att förändra sitt liv som inte är som man vill. Det kan man göra något åt. Man är skyldig sig själv det. Man är skyldig de som finns runt omkring en det.
Jag vet hur det är att leva med tanken att ge upp. Att helt enkelt släppa taget och bara dö. Det är inte så lätt att leva med de tankarna. Men skillnaden är att jag fortfarande har en möjlighet att göra något bra med mitt liv.
Så känns det nu.
När ångesten och depressionen slår till med sin fulla styrka är jag dock inte lika målmedveten. Det är själva sjukdomens karaktär. Men jag vill försöka. Jag vill göra något.
Jag vill känna att jag lever.


tisdag 8 november 2011

Hur ska jag få ork till att flytta?
Hur ska jag få ihop allt?
Jag tycker inte ens det ska bli kul. Förutom det faktum att jag och lillsonen får börja om. Själva.

Jag vet att jag är neggo men jag är så in i själen trött.
Det känns som jag skulle kunna göra en Törnrosa.

Idag har vi gjort Fisktacos.




Nu ska jag gå och lägga mig

måndag 7 november 2011

Det är rätt vackert den här tiden på året med. Det är definitivt lika trist att åka härifrån.

söndag 6 november 2011

Helgen är över

Jag har haft en helt fantastisk helg. Jag har bra tur jag som har hittat en sån fin och bra människa att få leva tillsammans med.
Vi kan ha både roligt och vanlig vardag tillsammmans och det fungerar lika bra oavsett vad vi gör. Sen att det är enkel att prata med han gör det hela inte direkt sämmre.
Den här helgen har mest gått ut på att umgås med goda vänner och lite kyrkogårds vård och sen mer fest i den lokala hembygdsgården.
Det annordnas olika evenemang där. En gång i månaden på vinterhalvåret är det tex pubafton. Där var vi på lördagen.
Idag gör vi så lite vi kan.
Återkommer med någe mer inteligent i morgon.

onsdag 2 november 2011

Jag är så vansinnigt trött på människor.
Hur jag nu kan vara det när jag inte träffar några kan man ju undra.
I min egna amatör psykologiska hjärna så har jag kommit fram till att alla dessa beslut och att det är jag som måste stå där och vara den som tar de är mer än vad jag klarar av.
Så är det bara.
Jag orkar inget. Jag drar mig tillbaka. Jag kan inte tänka en tanke färdigt. Jag blir ruskigt irriterad på saker jag aldrig skulle bry mig om annars.
Jag vill inte ha min snart 25 årige son boendes här längre. Det får mig att må fruktansvärt dåligt att jag ens tänker tanken.
Yngsta sonen hart klart och tydligt sagt ifrån att han inte vill ha han här längre. Det kommer att ske något snart. Vad vet jag inte men det räcker med att han har sagt ifrån.
Men vad jag ska göra åt det vet jag inte. Jag avskyr att sitta i den här sitsen då jag bör göra något men kan inte göra ett skit.
Hade jag haft pengar hade jag köpt han en lägenhet. Men nu har jag inte det. Jag har inte ens en lägenhet på lager. Och vad gör man då ???
Ut ska han det är det enda jag vet.
ja jag vet att jag gnäller men jag är så trött på den här situationen.
Jag är trött på att aldrig någonsin vara ensam. Jag är trött på att vara dadda åt en vuxen man. jag är trött på att ständigt vara orolig när jag inte är här. För när jag inte är hemma så blir han en tyrann. Eller det blir den yngsta sonen som får göra allt här hemma.
Nu sitter tex den snart 25  årige sonen och spelar nå spel online med någon vän. De har headset på sig och pratar med varandra samtidigt. Om det är störande ????
JA
Varje dag. I massor med timmar. Oavsett om det är folk här eller inte.
Om det är störande???
JA
Om det hjälper att jag säger ifrån???
NÄ.

söndag 30 oktober 2011

Jag känner ofta att jag älskar.
Hjärtat kan svämma över av kärlek till mitt lilla barnbarn. Jag kan bli tårögd när jag ser mina fina killar kämpa och göra bra saker och framför allt lyckas med det de vill åstakomma.
Min Kärlek säger att han älskar mig varje dag. Massor med gånger. I början var jag inte helt bekväm med det. För jag har tidigare i mitt liv inte fått höra det så ofta. Jag kan inte ens påminna mig om att mina föräldrar har sagt det till mig någon gång alls. Det är ganska sorgligt när man tänker efter.
Då har jag börjat ranska mig själv. Hur ofta säger jag det till mina barn och de som betyder mycket för mig?
Det var ingen rolig upptäckt.
Nog för att jag tror och vet att mina barn vet att jag älskar de så är det en annan sak att få höra det.
Så jag har sakta men säkert börjat säge det mer och mer.
I fredags pratade jag med den förlorade sonen. Han och några till satt hemma hos mig och umgicks.
Allt var helt ok och jag avslutade samtalet med Jag älskar dig.  Då kom det tillbaka. Jag älskar dig med.
Oj va det värmde ett mamma hjärta.
Så kontentan av det hela är att vi borde säga att vi älskar våra nära och kära mer.
Det betyder så mycket att få höra det.

onsdag 26 oktober 2011

What are words If you really don't mean them When you say them

Jag har hört den här låten flera gånger och gillar det skarpt.
Den har en ton och känsla som jag gillar.
Jag har den som signal när Kärleken ringer. Idag  skulle jag lyssna på den och gick in på Youtube och hittade den här videon först.


Då fick själva låten en helt annan betydelse.

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
Anytime you whisper my name, you'll see
How every single promise I keep
Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most

What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone

And I know an angel was sent just for me
And I know I'm meant to be where I am
And I'm gonna be
Standing right beside her tonight
And I'm gonna be by your side
I would never leave when she needs me most

What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
And I'm gonna be here forever more
Every single promise I keep
Cuz what kind of guy would I be
If I was to leave when you need me most

I'm forever keeping my angel close

måndag 24 oktober 2011

Jag undrar jag om fågelholk och Dante ska vara i samma träd? Å andra sidan. Vart ska fågelholken vara för att få vara ifred?

söndag 23 oktober 2011

Glad i dag

Jag är glad idag.
Det finns många orsaker till det.
En är att jag fick vara med fina Sebbe i Fredag. Pratade  både med Stor sonen och lilla Mamman. Eftersom han är bror till sin bror kan har komma med lite andra råd än vad jag har tänkt på. Det är bra.
Sen övningskörde jag med Lillsonen i går. Vi for ut till min syster för hon har en bättre bil att övningsköra med. Det gick riktigt riktigt bra. Han är så duktig. Efter diverse skutt och massa övning på dragläge och grundgas så var både han och jag nöjd.
Vi fick  middag av min syster. Det är också roligt för vi träffas ju inte så ofta.
Sen fick vår hittekatt komma hem igen. Ägarna blev jätte glada att vi hade tagit hand om henne.
I morgon kan jag nog åka ut till Kärleken ett par dagar. Det är något att bli glad över.
Det bästa av allt är att jag har fått positivt besked ang mina pengar.
Så nu släppte en klump i magen och jag kan andas igen.

Så nu kör vi andra ronden med sonen som skall ha eget boende.

lördag 22 oktober 2011

Farmor och Sebastian.

torsdag 20 oktober 2011

Min hitte katt
Katten är kvar.
Sötare än någonsin.

Inte en lapp, inte en efterlysning inte någon som har letat efter lillkatten.
Vad är det för folk som bara släpper ut sin katt och inte en letar efter den?

Nu är det förmodligen kört för alla älskar den lilla.
Ja förutom killarna som har sina dörrar öppna på nätterna. Vilket gör att katterna kommer in till de och lever jävulen.

Sen då? Vad händer mer?
Kärleken gjorde en Fantomen. han kom in till satn och gick på gatorna som en vanlig man. Men bara ett dygn sen fick han abstinens.Så han är tillbaka på Ensamheten.
Idag åkte jag och lämnade bilen för byte till vinterdäck.
Det känns inte ok för jag tycker det är för tidigt för vinter.
Jag har inte hunnit med.

Nu ska jag titta på "Du är vad du äter".

måndag 17 oktober 2011

Katthemmet i Hökarängen

Idag kom paret och tittade på min lägenhet som jag ev ska byta med.
De sa direkt att de ville ha min lägenhet. Så vi får väl se vad som händer.
I samma veva var killarna nere i affären och köpte citron och ingefära till mig för jag ville ha sånt the.
Paret kom in i hallen då killarna öppnar dörren och frågar om katten har smitit ut. Jag har ju ingen koll på han direkt så jag svarar att jag inte har en aning. Då säger paret att jo då det smet ut en katt när de kom in genom dörren. Då utbröt det lite panik här hemma för Dante har aldrig vart ute här. Så killarna drog iväg och letade efter han. Men han låg och som sin skönhets sömn på bokhyllan. Så killarna kom in igen. Men de sa att de var en katt som var ruskigt lik Dante som satt utanför. De såg just när de skulle lyfta upp den att det inte var vår katt.
När lägenheten var visad och vi satt och gjorde ingenting ringer det på dörren. Då är det vår granne som har katten i famnen och frågar om vi kan ta den då den satt utanför porten och var helt vilsen. Vi tog så klart in den och den fick mat. Förmodligen har den inte ätit på ett tag för den åt och åt och åt. Sen kräktes den. Ingen vet vems katten är. Så den får sova här i natt.
Lite så jobbar vi här

Dante är inte så smidig med hitte katten. Men snäll. Och försiktig. Få se om det går att sova i natt.

torsdag 13 oktober 2011

Glad

Tänk vad enkelt det är med saker om man bara gör rätt.

Jag tog tag i saken i dag och pratade med sonen. Eller pratade och pratade. Jag sa helt enkelt att om han ens tänker tanken igen att ens var i närheten av någon form av drog så kan han lägga nycklarna på bordet och gå ut och aldrig mer komma tillbaka. Lite så.
Efter det blev det lite lättare att andas.
Den förlorade sonen kom förbi och var med mig och lillsonen och tittade på en lägenhet här i samma område som oss. Fast en trea. Vi behöver ju inte större. Sen att det blir billigare gör inte ett smack.
Den va helt ok. Det enda som är lite konstigt bara är att se mig boendes i den lägenheten. Det kändes inte hemma direkt. När jag kom till den lägenheten jag bor i nu första gången så kändes det hemma. Men det kanske bara ska ta lite tid. Sen måste ju de som jag ska byta med gilla min lägenhet. Men men.
Allt har sin tid som en klok man sa till mig =)
Nu ska jag ta ut brödet jag har bakat. Det luktar fantastiskt.

I morgon har jag ett möte sen ska jag till min Kärlek.
Det ni

onsdag 12 oktober 2011

Hur gör man ? Hur gör vanligt folk ?

Jag har alltid haft mer tankar, än förmåga att kunna göra något av de.
Så länge jag kan komma ihåg så vet jag att jag har tänkt att ingen. Absolut ingen kan vet vad just jag tänker. Ingen kan någonsin förstå sig på mig på riktigt. Då det inte går att förklara exakt vad jag tänker då allt jag tänker är ju vinklat efter mina erfarenheter.
Det var en sorglig tanke och upptäckt.
Nu sisådär 35 år senare är den tanken mer än aktuell igen.
Jag är trött på mina tankar.
Jag har dock för länge sedan slutat hoppas på att det jag tänker skall slå in. Jag är less på att tänka saker som aldrig blir så som jag hade tänkt.
Men att tänka saker och fantisera eller kalla det vad man vill är ju en del av livet. Jag kan vara rätt snabbtänkt med,  jag kan klura ut saker och se hur jag skulle vilja ha det. Men där stöter jag på patrull igen. För jag är så oerhört medveten om att det är bäst att aldrig någonsin hoppas eller tro något för min del. För det sker aldrig.
Nu låter jag kanske bitter och negativ. JA det stämmer.
Jag är så in i helvete less på att aldrig ha tur eller flyt eller att det bara ska gå enkelt. Utan att det skall vara en kamp för att behålla sinnesnärvaron.

Jag är lite orättvis nu för det finns vissa delar av mitt liv som är så bra och otroligt trevliga att jag inte kan förstå att jag har det.
Jag tänker nu på mina fina barn. De skänker sån glädje att se de växa upp till fina unga män. (ja en av de behöver lite stöd nu i livet och gör dumma saker. Men en del är mitt fel så det är bara att tugga i sig. Sen behöver pojken hjälp)
Mitt lilla barnbarn som är en liten guldklimp.
Min syster som aldrig någonsin dömer mig eller säger vad jag borde eller skall göra. Utan bara finns där med öppna armar. Det är få förunnat hatt ha en sån syster.
Jag har dessutom en god vän som betyder oerhört mycket med. Det går inte att förklara hur nära vi står varandra. Hon gör mig galen i bland. Men hon finns alltid.
Sen har jag en Kärlek som är mycket bättre än vad jag förtjänar. Jag vet att det är fel att tänka så men det är så. Han borde få gå runt och spatsera på sin Ensamhet och bara njuta av det liv han har skapat. Han har inte gjort något för att få en så skada själ som mig. Men känslor kan man inte styra över och ingen är mer tacksam än jag för det. För att äntligen få vara med någon och dela exakt allt med och det fortfarande är bra. Det är få förunnat det kan jag lova. Att få vara liten och svag och sig själv och ändå vara lika älskad. Det är inte jag van vid. Men jag älskar det.

Så vad är då det jag vill ha sagt.
Jag vet inte egentligen förutom att jag med  tanke på det jag har skrivit har kommit fram till att jag försöker att ta tillvara det jag faktiskt har. Det jag har är en massa kärlek och riktiga relationer. Det är värt mycket.
Så när det blåser och är kämpigt brukar jag faktiskt tänka på vad som är värt något. Det jag har är värt något för mig.












tisdag 11 oktober 2011


Hjälp med hyran ???

Jag har funderat på ett par saker de senaste dagarna
Nämligen:
Varför tyckte Juholt att han skulle få hjälp med hyran?

Jag vet inte på kronan, öret eller ens tusenlappen vad Juholt tjänar men jag gissar på minst 100.000 i månaden. Nånstans läste jag 140.000 kronor och det är nog där på ett ungefär som sanningen ligger.

Det intressanta i det här är varför Juholt satt sig på sin socialdemokratiska röv och fyllt i ett papper som ska ge honom bidrag till hyran.
Hans svar på den frågan är: "jag trodde att jag hade rätt till det".
Och min fråga är, men spelar det någon roll?

Spelar det någon roll om man har rätt till avdrag på tre, fyra, sju eller tio papp i månaden när man tjänar över 100.000 kronor?
Finns det ingenting i kroppen på Juholt som säger att han borde betala sin hyra själv, oavsett om han har rätt till avdrag?

Tydligen inte.

Socialdemokratin, en för alla, alla för en.
Eller som i Juholts fall då, tjäna för fem, pynta för en. Och helst inte det heller.

I dagens borgerliga samhälle fungerar det så här: OM man är sjuk (som man inte kan rå för) så har vi i Sverige en sak som kallas välfärd. Där alla människor är med och efter egen förmåga bidrar till det vi alla kan och har nytta av på olika sätt. När man blir sjuk kan det hända att man behöver den hjälpen.
Då finns det något som heter Bostadsbidrag. Det kan man även få om man är barnfamilj och inte tjänar så mycket. Av någon anledning så tror de som bestämmer att när man blir sjuk, särskilt när man är sjuk länge så kan man klara sig på 65% av sin inkomst.  Märkligt men så är det. Ok vi går vidare.
Det där bostadsbidraget är baserat på din inkomst och beroende på hur stor lägenhet du har. Men du kan icke ha hur stor lägenhet som helst. Det kan ju alla förstå. För det ska stå i proportion av hur många barn du har. Jag tror att ni börjar förstå.
MEN det är nu vi kommer till det märkliga.

Hur i helvete kan de som sitter och får 140000:- / månad ha rätt till bostadsbidrag?
Och en annan fråga är det ens tillåtet att ha en övernattningslägenhet?

ja jävlar det gäller att skilja på skit och pannkaka. Det har jag märkt det.

Politiker. Tror jag ska bli det.
Hmmm undrar jag varför den där 22 årige SD politikern sitter kvar mandatperioden ut ????

söndag 9 oktober 2011

JAG VILL INTE

Jag vill verkligen inte mer.
Jag har sagt det förut och menat det. Jag menar det verkligen, verkligen nu.

Systerdottern och den slöa sonens vän ringde mig i fredags.
Jag fick reda på saker som en mor inte vill ha reda på.
Bland annat att han sitter hemma och försöker på den lillasonen att röka på med honom. ( INTE CIGG)
Hemma hos mig.
 När jag är här.
Med pengar han lånar av den lillasonen.
Ja fy fan.
Kompisen grät och ville inte säga det till mig men som tur va fanns systerdottern där( ja hon är vän med sonens vän med).
Mitt i allt åkte lillasonen och skulle hänga med de här i fredgas kväll. Och så klart stöter han på polisen som tar han öl som han har i sin rygga. Kaos och elände med allt alltså.
Men alla lever och ingen är skadad.

Det som återstår nu är att verkligen ta tag i det här med att få in den late någonstans. För pojken behöver hjälp. NU. Han ska inte förstöra för den lillesonen mer heller. Det räcker nu. 

Åhhh vad det är härligt att leva.

fredag 7 oktober 2011

Det finns många skäl att tycka om Ensamheten. Här är bara några.

torsdag 6 oktober 2011

När jag inte sover med Kärleken så vaknar jag till det här. Det är trevligare att vakna med han. Bara så ni vet. Men Tintin mår bra.

onsdag 5 oktober 2011

Donera

Man kan tycka att alla är sin egen lyckas smed. Det stämmer. Men ibland är livet inte så snällt emot en och att då få lite, bara lite medvind gör att man kanske orkar ta sig tillbaka till själva livet.



Idag kom den förlorade sonen förbi en sväng. Han hade inget att göra och vill vara med oss istället.
Det är verkligen en fröjd att få träffa han lite så där då och då. Om man jämför med hur det var bara för ett litet tag sen då jag inte fick träffa han alls. Så är det en ren glädje att det händer.
Men så klart så vara inte det så länge.
För när han väl är här och vi nästan skall till att äta så ringer pappan. Han ber sonen komma hem för att han(pappan) ska på fotbollsträning, och ingen är hemma och passar deras hund !!!!!!?????
Sonen kan inte säga ifrån. Och pappan vet det mer än väl. Det är därför de har skaffat hund. För då har han ju sonen hemma och har mer koll på han. Så sagt och gjort. Sonen måste åka hem och sitta själv med en hund. Som HAN inte har valt att skaffa.
Visst man kan tycka att han ska säga ifrån och allt det där. Men det går inte om man lever med en psykopat som pappan är. Det låter hårt. Men det är så.
Då skär det i mammahjärtat när man ser hur hela sonen sjunker ihop och han tittar mig inte längre i ögonen. Utan säger bara med en stor suck att han måste gå.
Då i det ögonblicket så vill jag bara ta han i min famn och aldrig släppa taget. Jag skulle vilja kunna säga till han att livet är så mycket mer än det hemma hos pappan. Att alla inte är kalla, beräknande elaka människor.
Utan att man kan ta sig ifrån det. Man kan leva ett liv där man faktiskt får bestämma själv. Och att det är ok.
Ja fy vad man är sårbar när det kommer till ens barn.
I ett sånt läge önskar jag att jag hade en massa pengar. Då hade jag tagit med han och lillsonen bort någonstans. För att de skulle verkligen behöva det. De skulle behöva få lite självkänsla tillbaka och lite distans till saker. Särskilt den större.  Så att han kanske får modet att lämna pappan. Han skulle dessutom behöva komma bort så han vågar prata helt öppet med mig. Det gör han inte nu när han har pappan så nära. Det går inte.

Nog om det.
Nu har jag gnällt klart.
Men en dag... då ska det bli som jag har tänkt.

Oj oj vad jag är duktig.

måndag 3 oktober 2011

En galen värld

Först hade jag ett möte på AF på fredagen. Sen blev jag hämtad av Kärleken från fastlandet med hans båt. Det går inga båtar därifrån på fredagar och inga hem på söndagar. Så då är han så snäll och hämtar mig. Sen är det så trevligt att bli hämtad av han med.
Vi lämnade bara hundarna hemma på Ensamheten sen bar det av till Fredagsöl.(jag slipper det där med öl). Det är en liten tradition de har där ute året runt.Om det är farbart alltså. Men det är det nästan hela tiden. man vill ju inte missa en Fröl.
Sen hem och äta god mat och umgås.
Dottern med väninnor kom ut. Trevlig tjejer.
Det visade sig att de hade vuxit upp där jag bodde som liten.Så Jag visste vilka deras mödrar va. Lite smålustigt faktiskt.
Lördagen tog vi en sväng i skogen. På kvällen for vi till Storön och gick på pubkväll.
Vi hämtade upp några goda vänner som kom med. Synnerligen trevligt.
Resultatet blev att vi tog en slödag hela söndagen. Men det gör inget

Idag var jag på Sophiahemmet. (fint ska det va) på Svettkliniken.
Jag har länge haft problem med att jag är så varm och svettas. Helst vid stress !!
Och jaa då. En till sjukdom har jag. En som drabbar ca 2-3% av befolkningen.
Jag kan helt enkelt inte reglera min temperatur.
Så det kommer att bli sprutor under armarna!!!!! ansiktet och div andra ställen för att förlama svettgångarna.
Jubel och klang.
Det är tur att jag har så fina killar och en underbar Kärlek. Annars vet jag inte hur jag hade fixat det här.
Just nu skrattar jag bara åt det. Det går inte att göra nå annat.

"Att ta medicin är inte roligt
men att ha roligt är bra medicin."
Japanskt ordspråk

torsdag 29 september 2011

Att rycka undan mattan för någon som inte har något att stå på under är jäkligt elakt.
Så känns det för mig just nu.
Jag vet att jag gnäller en del just nu men det är så.

Jag va tvungen att ta en nödtablett i dag. Jag ser det så för de använder jag bara när det är riktig nöd. Det är samma tabletter jag använde förut som jag vande mig av med. Starka saker.
Men är det nöd så är det. jag gör det jag måste för att överleva helt enkelt.

Jag tog en sväng i skogen i dag med. Tänkte väl att det skulle rensa tankarna. Jag har hört att man ska göra sånt när man mår dåligt. Vara nära naturen och allt det där. Det stämmer säker på alla sätt. Men inte på mig. Jag blir bara stressad. Jag vet inte vad det är men när jag mår så här dåligt så vill jag bara hem. Allt är otäckt där ute och jag vill hem till min trygghet. Jag kan inte njuta av allt det fina. Jag kan inte ens stanna mina egna tankar. Jag måste bara hem.
Hur förklara men det för vanligt folk?

Jag ska ut till Kärleken i morgon. Hoppas jag. Där är det frid.
Att åka från det här.
Och det här
Till det här
Och det här. Är nästan elakt att behöva göra.
Men pojkarna behöver lite mamma omsorg.
Så jag är hemma i stan ett par dagar.




måndag 26 september 2011

Jag är på Ensamheten.
Allt är bra.
Vi plockar svamp.
Lite så jobbar vi här nu.

fredag 23 september 2011

Sebbe var lite förkyld ( ytterst lite) och mamma Malin skulle söka nytt jobb. Så jag åkte ut och var med han hela dagen. Att komma in till han då han säger Amor (farmor) till mig, får alla onda och jobbiga tankar att bara försvinna. Mamma Malin frågade vad jag hette till han. Och det visste han med. Det är sån kärlek att höra det så det nästan är overkligt.
Han och jag åt lunch och tog sen en promenad med deras monster hund Ozzy. Det är den mest väluppfostrade hund jag känner så det är ingen fara. Men när man som jag är van vid mina små saker, och att få en 65 kilos Rhodesian Ridgeback att trava vid ens sida är lite ovant minst sagt. Men det gick helt utan några som helst problem. Han stannade och stirrade på en tok stor tusenfoting och tittade ner på en labrador som skällde på han. Det va det.
Min lillebror och hans dam bor bara ett par gator ifrån Sebbe. Så när han sov i vagnen så gick jag dit och fikade med henne. Det var lite jöljigt för hon heter oxå Annika. Oxh hade oxå sitt barnbarn som hon  är farmor till hemma hos sig. Så vi satt där som riktigt latte farmödrar och fikade som sig bör. Men det va riktigt trevligt.
Sen gosade vi bara tills Pappa Andreas kom hem. Jag var där i nästan 12 timmar. Och det märks i knoppen nu.
Jag har ju lite svårt med det där att vara helt närvarande. Men jag vet ju om det nu så jag hade bestämt mig när jag åkte dit att jag skulle vara det. Det var jag med.
Så jag satt och bara var med han och tittade på han, Härmade allt han sa och lärde mig allt om Blixten Mcqueen.
Det är verkligen mäktiga saker det där, med att älska en liten liten människa, som är ens barnbarn och kallar en Amor .

Idag är det den här killen som gäller.

torsdag 22 september 2011

Det är bara tomt.
Som Norrlänningar säger.

Har man inge vettig att säga ska man inte säga nå alls.
Lite så är det just nu.
Jag gör det jag måste.
Håller det bort som gör mest ont.
Försöker överleva helt enkelt.

Kul liv.

lördag 17 september 2011



I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty in the moonlight overthrew you
She tied you to a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

Baby I have been here before
I know this room, I've walked this floor
I used to live alone before I knew you.
I've seen your flag on the marble arch
Love is not a victory march
It's a cold and it's a broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

There was a time when you let me know
What's really going on below
But now you never show it to me, do you?
And remember when I moved in you
The holy dove was moving too
And every breath we drew was Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

Maybe there’s a God above
But all I’ve ever learned from love
Was how to shoot at someone who outdrew you
It’s not a cry you can hear at night
It’s not somebody who has seen the light
It’s a cold and it’s a broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

You say I took the name in vain
I don't even know the name
But if I did, well really, what's it to you?
There's a blaze of light in every word
It doesn't matter which you heard
The holy or the broken Hallelujah

Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah



fredag 16 september 2011

Fel fri.

Av bara en tillfällighet för ett par år sedan satt jag och slösurfade runt på olika bloggar.Jag lyssnade samtidigt på radion. På nyheterna sa de lite så där i förbigående att det skett en olycka på Roslagsbanan. För er som inte vet vad det är så kan jag upplysa er om att det är en gammal ranglig sak som tar folk från själva city av Sthlm ut till landet.Via spår.
Det är inte helt ovanligt att det sker olyckor där så jag la det inte så mycket på minnet. Det som däremot slog mig med grym kraft var att jag just då. Den stunden hittade bloggen som den olycksdrabbade människans pappa och systrar skrev.
Jag läste alltså på en blogg om att en tjej hörde något om att det hade hänt något i närheten av där de bor. Men hon hoppades att det inte var någon i sin familj.
Jag kunde inte sluta att följa vad som hände.
Det som hade hänt var att en 15 pojk skulle gå under bommarna för att hämta sin väska han glömt hemma. Och i den stunden idet ögonblicket blir han påkörd av tåget och dör på plats.Den som var en av de första på plats och ser det hela är pojkens morfar.Han bor i närhet och ville bara se om han kunde hjälpa till.
Det kunde han inte. Förutom att bära hem en tom väska.
Sen dessa har jag följt den här familjen. Jag har gråtit, jag har skrattat. Jag har lidit med de. Så mycket eller lite det går när man inte ens vet vilka de är.
Men som förälder själv är det inte så svårt att sätt sig in i den fruktansvärda situation de har haft.
Jag har inte läst på ett ganska bra tag nu om de.
Men i dag var jag inne och läste på pappans blogg.
Det glädjer mig att läsa att deras liv går vidare.

En liten anekdot.
Pojken satt en del framför datorn och spelade Online spel.
I den världen finns det något som heter Leet. Det är ett språkbuk man  använder i spelvärlden. Nu har det även kommit ut bland oss vanliga människor. Tex vet nog de flesta vad Lol Betyder. Eller Omg. Det är Leet.
Lite mer nördigt är att man skrivet 13.37.
För skriver man det med digitala siffror och vänder upp och ner på texten så står det Leet.
Det lärde jag mig via den bloggen.
Familjen fick kyrkan att ringa i klockorna exakt 13.37 den dagen pojken begravdes.

Min son. Den förlorade, som numera är här ofta, är född exakt 13.37.

Om ni vill läsa så gå in här Faschings eskapader

Jag vet inte vad jag vill säga med det här egentligen.Jag tror att det är att ens egna bekymmer ter sig rätt torftiga när man ser saker med andras ögon.

torsdag 15 september 2011

ÅNGESTHELVETE

Ångestkänslor hos människan har naturligt alltid funnits i syfte att skärpa våra olika sinnen. Om man tänker sig urtidsmänniskan och de faror som hotade så är det lättare att förstå kroppens reagens. Att plötsligt bli stående framför ett rovdjur och inte reagera instinktivt skulle i praktiken få katastrofala följder. Att fysiskt reagera vid hot eller fara handlar därför uteslutande primärt om liv och död egentligen. Drabbad av ångestsyndrom har vi i den genetiska ryggsäcken en stark reaktionsbenägenhet. Detta innebär att vi reagerar starkare än andra på det som händer i vår kropp och runt omkring oss. Vi är känsliga, en egenskap som gör oss lyhörda för påverkan utifrån, fantasifulla och kreativa. Och en oro är inte sällan att vänta därav. Många som drabbas av ångest har ofta höga krav på sig själva. Att vara konflikträdd med svårigheter att uttrycka sina känslor är inget ovanligt. Om kraven är större än individens förmåga går man till slut sönder inuti, precis som vilken annan konstruktion som helst. Att reagera med ångest och panik inför olika former av känslomässig stress är lika adekvat som att reagera med panik inför ett rasande vilddjur.

Studier pekar på att flera hundra tusen personer lider av det så kallade generaliserade ångestsyndromet (GAD). Den som lider av GAD har oftast inga särskilda fobier och drabbas i allmänhet inte heller av ångestattacker. Istället förekommer en fundamental oro över det mesta i livet. Generaliserad ångest resulterar i en överdriven ängslan och denna ängslan påverkar hela ens liv och uppfattning av verkligheten bortom all rimlighet.
Oron och ängslan förbrukar stora mängder energi och präglas ofta av:
  • Överdriven rädsla och oro
  • Kroniskt beredskapsläge
  • Huvudvärk
  • Sömnsvårigheter
  • Irritabilitet
  • Koncentrationssvårigheter
  • Vanmaktskänsla
Den som lider av generaliserad ångest svarar också mindre på stressfaktorer, vilket beror på att kroppen redan är i fullt beredskapsläge. Ofta är också den drabbade själv medveten om att den ständiga oron är överdriven, men har ändå oerhört svårt att förhindra sina katastroftankar.

Om du är anhörig och vill och orkar läsa så kan du gå in här.

Lite så jobbar vi i dag

onsdag 14 september 2011

Jag önskar så att jag kunde skriva att jag hade gjort massa roliga och bra saker.
Men det har jag inte.
Jag önskar så att jag kunde skriva att jag mår bra.
Man det kan jag inte.
Jag önskar så att jag kunde skriva att allt har ordnat sig och att allt kommer att bli bra (vad nu det skulle vara)
Men det är inte så heller.

Tragiskt? Kanske

Så vad gör jag då.
Jo jag gör ingenting. Eller jag gör en massa saker.
Jag blev väckt av Yngsta sonen som sa att han inte mår bättre idag. Så det vara bara att ringa till skolan. Men redan nu börjar det roliga. Han skola är med i något jätte bra nätverk som alla skolor i Stockholm ska vara med i. Det är bara det att det är så dåligt så ingen vill gå med i det.Det skall vara någon form av information om vad de håller på med så man som förälder kan hänga med. Man ska även kunna sjukanmäla sina barn där. Men icke. de som är ansvariga för skit systemet har inte hunnit uppdatera det efter sommaren så själva schemat man ska gå in på finns helt enkelt inte. Så då tänkte jag ringa. Ja absolut det går såååå bra nu. Numret till just hans mentor är felskrivet med en siffra för mycket. Vilken har ju jag ingen aning om. Så jag ringer den andra mentorn. Men där säger de att numret inte är i bruk just nu.
Jo då det går sååååå bra nu.
Japp då va ju jag vaken.
I vanliga fall sover mina hundar tills jag går upp. Jag kan få i mig kaffe och titta på nyheterna innan de säger till. Millan måste jag väcka ibland.
Men nu började Gibson fara runt som en virvelvind och då vet jag att det är på riktigt.
Så det var bara att klä på sig och gå ut. Nu är kl 7. Jag brukar aldrig vara uppe och ute då. Men om han behöver gå ut så är det bara att klä på sig. Och mycket riktigt. Han var jätte kissnödig och behövde skita med. 3 ggr.
Sen var kaffet slut så det vara bara att trava ner till affären och investera i det.

Sa jag att den här dagen bara har börjat?

Som grädde på moset ligger ångesten och gryr. Klumpen i halsen är tillbaka.
Tack!
Hur i helvete kan man ge fan i sina barn så mycket att man inte ens tar ledigt ett par timmar från sitt jobb och hämtar han när han har vart halvt drogad efter en tand operation?
Hur är man funtad om man inte ens har köpt hem de värktabletter han behöver?
Och där ska pojken leva.

Jag är ruskigt tacksam att jag hade möjlighet att kunna göra det.
Både att jag kunde hämta han (för att jag får använda Kärlekens bil) och att jag fixade de värktabletter han behöver. För som han mådde !!!
Han sov hemma hos mig hela dagen och kvällen. Sen piggnade han till lite så jag kunde köra hem han.
Jag kanske daltar för mycket. Jag vet inte. Men när han ber om hjälp och behöver det. Varför ska jag inte göra det då?
Exakt vad skulle det lära honom att inte hjälpa han??

Nog gnäll nu.
Jag kanske ska göra något bra av den här dagen?
Hur då?
Vad då?
Åhhh va det är enkelt att tänka positivt.




tisdag 13 september 2011

Jag vet jag vet jag vet.
Jag är sämst just nu.

Det är för mycket som händer.
Igen.
Som vanligt.
Man tycker att man borde vänja sig någon gång. Men icke.
Det är möten och läkare och överklagan och mat och barn och oro och ångest och hundar och mer ångest och mer medicin.
Ja lite så jobbar vi här nu.
Idag tex ska jag hämta Den förlorade sonen på Eastmans institutet. Han ska operera bort en tand så han ville att mamma skulle komma och hämta upp han. Och självklart gör jag det när jag nu väl kan.
Då kommer genast dessa tanka upp om att vart är själva pappan ? Som pojken bor hos?
Varför tar inte han ledigt och hämtar upp sin nyopererade pojk?
Jo jag vet ju. Men de funderingarna kommer . Och jag tänker på vad själva pojken tänker. Jo jag vet det med. Men vilka skador ger det till en pojk som bara borde få kärlek ?
Har han inte fått nog med stryk av sitt kräk till far?
När ska det ta slut?

jo då
Den här dagen anses nog starta rätt bra ändå.
Men så har jag det just nu. Och hela tiden.
Kallas visst ångest har jag hört.


söndag 11 september 2011

Detta gör vi just nu.

måndag 5 september 2011

Jag är fullständigt tömd på känslor just ju.
Det tar mer på krafterna än man kan tro att samla ihop sig till att gå på viktiga möten.
De får vara hur mycket hyckleri som helst. Men jag är lika slut för det.

Det som är bra i det hela. För man ska alltid tänka positivt. Det är att det äntligen händer något. Vad vet jag inte än. Men livet pågår.

Vad jag har råkat ut för är att efter att ha varit hemma och haft sjukersättning pg av div psykiska åkommor så har jag blivit utförsäkrad. Det innebär att jag nu på 1 mån ska genomgå Arbetslivsintroduktion. Egentligen sak det vara 3 månader, men  eftersom FK har dragit på beslutet om sjukersättning eller ej så blev det bara 1 kvar. Hur jag ska rehabas nu vet jag inte. Det enda jag vet är jag har 2 möten inbokat på AF.Sen är det över.
Ja vad säger man?

Jag orkar inte ens bli upprörd längre.
Jag gör det som krävs av mig så får det gå som det går.

Jag frågade FK tanten om vilken rehab jag ska genomgå för mina psykiska sjukdomar. Som psyk inte kan hjälpa mig med. Det är för att de inte är behandlingsbara.   Men det kunde hon inte svara på.
Så det är lite av moment 22. Jag ska rehabas. Men ingen vet med vad..
Löjligt.

Men livet går vidare.

fredag 2 september 2011

Helt ok på Ensamheten.

Björnbär- Björntjänst

Jag mådde så dåligt så jag var på väg att kräkas när jag vaknade. Inte för att jag var magsjuk utan för att jag har ångest. Riktigt sån där förlamande skit som gör att jag inte kommer ur sängen. Men med Kärleken uppe och en kopp kaffe gjorde att jag orkade mig ut i skogen med djuren. Det är ju löjligt vackert här på Ensamheten där man kan gå på smala fina skogsvägar. Ensam i naturen. Med alla dess lukter. Man behöver knappt vara rädd för att möta någon heller då alla nästan har lämnat ön och börjat det vanliga livet i staden. Sagt och gjort så travade jag och djuren iväg en sväng. Det finns en liten insjö på ön där vi hamnade. Hundarna race runt som vanligt och bara njuter av att kunna vara fria. Då när jag har tid att gå runt och titta lite för mig själv ser jag att det finns en massa Björnbärs snår, med mogna bär. Så jag plockade de jag kunde till mig själv. Att stå så där mitt i skogen och ha sina djur runt sig och äta björnbär direkt från snåren är en rätt mäktig känsla. Man får lite perspektiv på sina problem. Men sammtidigt blir man påmind och hur orättvist livet är. För livet pågår där ute. Livet drabbar mig fast jag har allt detta fina runt mig. Det kan nästan göra ångesten värre. Mest tror jag för att det blir så markant att skillnaderna är så otroligt stora. Det är nästans vårt att ta in allt det bra. När det bara känns ruttet där inne.
Men livet går vidare. En dag i taget.

torsdag 1 september 2011

Hel ylle

Idag har jag: bakat solros bröd.
Bakat en sockerkaka
Rökt en ål.

Räknas det som hel ylle?

onsdag 31 augusti 2011

700 inlägg

Och vad skriver man då?
Att jag tokvägrar Robinson?
Att jag efter en herreösses massa år hemma ska rehabiliteras på en månad för att ev komma ut i arbetslivet.
Att jagär liiiiiite skeptisk?
Eller ska jag skrva de berömda orden att livhelvetet går vidare?

Eller ska jag återkomma när jag har nå bättre att komma med?

Jo jag vet.....
Löss !!!
Otäcka saker för de som råkar ut för det. Absolut. Det kan ju inte vara roligt på något sätt med att det kliar och gör ont. Men varför ska man bli behandlad som en pestsmittad för det? Och varför erkänner aldrig någon att jo visst jag och mina barn har det med ?
Förkom igen.Vilever på 2000 talet. Det är knappats så att någon kan tro att de som drabbas  är av ett smutsigare slag än alla andra. För det vet vi ju att så är det inte.
Nä... fifan för de som jobbar inom vårde eller "förskola" som inte kan hantera det på ett något modernare sätt än att peka ut de om drabbas.

söndag 28 augusti 2011

Rehab

Ja jag lever.

Lite i alla fall.
Jag har tillbringat ett par dagar med Kärleken på  Ensamheten. Det är som balsam för själen. Tyvärr är det inte för evigt. Även om jag skulle vilja det.
Oavsett vilken situation man befinner sig i(eller iaf jag) så börjar de där framtidsplanerna komma. Man funderar på hur det skulle vara att jobba här ute igen. Och vad man skulle ägna sig åt då. Nu är det bara en fanatsi,då det inte kan genomföras på en överskådlig framtid. Men tänka får man.

tisdag 23 augusti 2011

Knappt levande

Jag har tur som har mina barn, min övriga familj och Kärleken just nu.

Man får inte säga så men det är det som får mig att orka.
Mmmm så illa är det.

måndag 22 augusti 2011

Nä. . Vad hände??

lördag 20 augusti 2011

Avslag-Avslagen

Min psykläkare anser att jag borde vara hemma för att jag mår så pass dåligt.
Yada yada...för all överskådlig framtid, risk för återfall osv osv.
Men icke enligt Försäkringskassan.

Just nu känns det så där med allting.
Vad i helvete ska jag göra nu ???

Klantig som jag är så berättade jag det för kärleken som är på semester.
Så han kommer hem tidigare. Det känns så där med.  Så klart vill jag ha han här. MEN ... jag är ingen kul tjej just nu. Och han hade det ju så bra på sin semester. Han hade kunnat fortsätta ha det.

Så... vad gör jag nu ???

fredag 19 augusti 2011

Att veta fast man inte vill vet.

Jag har haft tillfälle de senaste dagarna att fundera över det där med att veta saker som man verkligen inte vill vet.
Hur tänker hon nu undrar säkert ni.
Men det jag menar är det där att man tex vet att någon är otrogen och så känner man båda parter och vill inte ta ställning.
Vad gör man?
Vem är jag att döma en annan människa?
Men att hamna i där att man nästan är tvungen att ljuga för att någon annan sätter i den situationen. Det gillar jag inte. Vem är jag att bestämma om någon annan tål sanningen eller inte?
Som tur är har jag inte vart personligen inblandad. Jag har vare sig vart tvungen att ta ställning till något eller vart tvungen att göra något jag inte vill.
En annan sak är att ha sett eller hört något man inte vill ha sett eller hört.
En granne jag hade för ett par år sedan slog sin fru.
Det va allt annat än kul att veta.
Samma sak där.
Vad gör man ?
(jag kanske inte är representativ där. För min pappa slog min mamma hela min barndom. Och inget hände. Visst polisen kom ibland. Men grannarna tröttnade ju tillslut när mor min inte gjorde något åt saken. Dvs slängde ut fanskapet= min far)
Så jag ringde polisen varje gång jag hörde det. Jag pratade med kvinnan i fråga och sa att jag visste. Alla andra i trappen med. Jag sa till henne att jag visst vet hur det är och föreslog att hon skulle söka hjälp. Jag kommer tyvärr inte ihåg hur det gick för de. Men till saken igen.
När man vet sånt mår man bara dåligt.
Sen fick jag veta att jag ska få det där beskedet i morgon. Vilket besked det blir vet jag inte. Dock bara att det kommer.
Jag funderar att lägga mig i hallen och vänta på brevbäraren för att inte missa brevet.
Det är ytterligare en saka jag inte hade velat veta.
Hur f.n ska jag kunna sova i natt.

Det kanske hjälper att jag sov mellan 4-8 i morse?
Det kanske hjälper lite att jag har gått 16000 steg i dag ?
Hjälper till att kunna sova alltså.

Och så fattas Kärleken mig.
Men det gör han jämt när han inte är här. Som tur är så har han det bra i vårt vackra grannland.
Nu är det dags att sluta.
För nu vet jag inge mer.

måndag 15 augusti 2011

Ont i magen

Jag börjar få riktigt ont i magen nu.
Inom de närmaste dagarna får jag ett mer eller mindre viktigt beslut. Som kommer att påverka mig och min familj för en ganska lång tid. Varje sekund och minut som går är plågsamt nu.
Det finns mycket som är plågsamt.
Jag har fått ett par gamla video filmer från när småkillarna är jätte små. Typ nyfödda och ett par år framöver.
Jag har inte sett de på en herrjösses massa år. Men oj va det är roligt. Men plågsamt samtidigt.
Lillsonen sitter bredvid och ler lite ibland men säger samtidigt. "Varför kan det inte vara enkelt för?"
Och "va konstigt det är att se dig och pappa tillsammans"
Då är det fan illa.
Usch och fyfan va jag känner mig som en dålig människa att jag inte kan ge han den tryggheten han behöver.
Fyjävlahelvete för pappan som inte finns för sin fina, fina son.
Och jag kan inte göra ett skit.
Jag kan bara prata med sonen och förklara hur jag tänker.
Allt det där med att jag kanske skulle ha vart kvar för deras skull. Men vad hade det vart för liv för oss. Att leva i en taskig relation har jag aldrig trott på.
Då säger han att han kanske aldrig ska skaffa barn. Hur tänkte du då frågade jag.
"Ja...varesig du eller pappa hade det ju nå bra som barn. Och titta hur det gick för er att ha familj"

Om det gör ont ???

söndag 14 augusti 2011

Jag fick pussas med den här killen i dag. Med kaksmak
Jag kan gå runt hemma och tänka att det där ska jag skriva om. Sen händer något och tanken försvinner och jag har glömt vad det var jag tänkte skriva om. Sen börjar det om.
Förmodligen har jag inget vettigt att tillföra världen då så det kanske är lite bra.
Men att hjärnan går på för fullt är då sant i alla fall.
Det far alla möjliga och omöjliga tankar i genom en stackars vidbränd hjärna.

Kärleken är på egensemester.
Så jag tillbringar några dagar i stan med killarna. Det är helt ok.
Men fan va tråkigt det är.
När man har vart tillsammans med någon så mycket under en längre tid blir man helt vilsen när man blir själv. Andra kanske inte blir det men jag blir det.
Jag hade tänkt att jag skulle göra en massa saker här hemma. Men all energi är borta. Så jag gör absolut ingenting.
Jag förutom att bakar och lagar mat då.

Men en sak ska jag ta mig för idag.
Jag ska hälsa på mitt lilla barnbarn. Och det ska bli grymt roligt.

torsdag 11 augusti 2011

Gibson är med och plockar vinbär. Men han äter mer än han hjälper till. Sen kan man ligga ner och äta när man inte orkar stå längre.