tisdag 21 september 2010

Ett år

Jag låg i badet och filosoferade för en stund sen.
Och kom på att det var ett år sedan allt det hände med Trean och Fyran ( jag tänker inte hänga ut mina barn med deras namn. Det får de göra själva om de vill)
Fyran flyttade hit på heltid och Trean såg jag inte röken av.
Vad har hänt då?
Jag har gråtit. Som jag har gråtit. Jag grät inte ens så här mycket när jag blev omhändertagen när jag va 13 år.
Jag har inte gråtit så mycket någon gång när jag har separerat.
Men ens barn gör en sårbar.
Jag har gråtit på fest. Jag har gråtit mig till sömns. Jag har gråtit när jag har stått i duschen för att inte Fyran ska se att jag gråter igen. Jag gråter när jag ser att han loggar in på MSN.
Ja ni märker. Jag har verkligen gråtit. Och det finns tyvärr en hel del kvar.

Men det bra som har hänt är att jag börjar må bättre. I själen. Hur fan det nu kan komma sig när jag samtidigt mår skit att jag inte får träffa Trean. Vet inte. Men livet har inga svar till mig just nu.

Kanske är det för att jag måste vara stark för Fyrans skull?
Kanske är det för att det är viktigt att inte ge han det sämsta av allt?
Kanske är det så att igen har mina barn räddat mitt liv?

Jag är genuint trött på att må dåligt. Jag vill inte göra det mer.
Jag har fått nog av det. Men hur jag ska komma tillbaka till att vara en fungerande människa vet jag inte. För jag har inget försvar. Jag har ingen buffert av lycka att ta av. Jag har ingen trygghet.
Hur ska man våga ta steget då?
Jag kommer att stå där ensam igen.
Jag kommer inte att klara det.

Men vem ska trösta knyttet?
Vem vill knyttet bli tröstad av?

*gone*

1 kommentar:

  1. Skickar massor av styrkekramar för jag känner igen mig i en del av det du beskriver...
    --Kramar--

    SvaraRadera