måndag 27 september 2010

Ja jäklar jag säger och det.

Vilken helg!

Igen!

Jag har ju träffat en man. Vilket det så klart visar sig när han vågade erkänna att han hade ju en relation. Jag kan inte ens säga att jag blev särskilt förvånad. Han bevisade bara igen att män är kräk.
Nå väl. Hans donna eller hennes dotter eller dennes kompis ringer till mig på nätterna. Det började med att de bara la på. Men nu har det eskalerat till direkta hot. I helgen när vi satt här hemma så ringde människa. Och fyran tog luren Och han sa väl att de skulle sluta ring. Och ville de något kunde de ju komma hit i stället. Det gillades inte alls. Så nu hotar de både mig och han. Där går ju iaf gränsen för mig. Så jag ska ta mig till Polisen i morgon och göra en anmälan. För när de säger att de ska komma hit och sätta en kniv i mig och han få det fan va nog.

Hur lågt kan en människa gå i sin iver att försöka få tillbaka en man?
Patetiskt.
I fredags va jag hos en vän som ringde efter hjälp. Det händer inte ofta alls. Så jag åkte in. Och fy och helvete och fan va en människa kan supa ner sig.
Det va en stor stor blodfläck mitt på golvet. Vart det kom ifrån vet jag inte.
Jag tvingade han att sova sen städade jag undan lite sen åkte jag därifrån.


Idag hörde han av sig och berättade att han va nykter och kämpar på. Blodet kom från en vän. Som hade spytt.

Va fan är det för folk jag känner???
Inte konstigt att man blir deprimerad.

Men just nu kan inget få ner mig. För jag ska hänga med Sebastian i morgon. Mamma Malin ska gå en kurs och vill ha med mig som barnvakt. Så klart kommer farmor Annica.

*gone*

lördag 25 september 2010

Mat. Goda vänner. Och vin.

torsdag 23 september 2010

Varför?

Jag satt nyss och gick i genom mina kontakter i min mobil.
Spännande.
För jag hade en massa namn och nummer däri som jag inte har en susning om vem det är.
Va fan ska jag med de till ?
Så det blev att rensa sig lite.

*gone*
Jag säger ådet...fifan.

Ja så känns det i dag.
Det kryper i hela kroppen av ångest.
Så jag sätter på mig elefentbyxorna och låtsat vara en vanligt människa.
Att promenera är bra tydligen säger de. Men va fan jag borde vara jätte frisk då?
Men skam den som ger sig.
Nu går jag igen.

*gone*

onsdag 22 september 2010

Jag vill åka till Gotland.
På en kärleksresa.
Om jag mot förmodan skulle vinna skulle jag ta med Nettan.
Varför man vill ta med sin bästa vän kan man ju undra.
Men det är inte så svårt att lista ut. För jag vill visa henne lite uppskattning för allt hon betyder för mig. Det är viktigt att vårda sina vänrelationer med.

Så jag tävlar här Gotland

tisdag 21 september 2010

Ett år

Jag låg i badet och filosoferade för en stund sen.
Och kom på att det var ett år sedan allt det hände med Trean och Fyran ( jag tänker inte hänga ut mina barn med deras namn. Det får de göra själva om de vill)
Fyran flyttade hit på heltid och Trean såg jag inte röken av.
Vad har hänt då?
Jag har gråtit. Som jag har gråtit. Jag grät inte ens så här mycket när jag blev omhändertagen när jag va 13 år.
Jag har inte gråtit så mycket någon gång när jag har separerat.
Men ens barn gör en sårbar.
Jag har gråtit på fest. Jag har gråtit mig till sömns. Jag har gråtit när jag har stått i duschen för att inte Fyran ska se att jag gråter igen. Jag gråter när jag ser att han loggar in på MSN.
Ja ni märker. Jag har verkligen gråtit. Och det finns tyvärr en hel del kvar.

Men det bra som har hänt är att jag börjar må bättre. I själen. Hur fan det nu kan komma sig när jag samtidigt mår skit att jag inte får träffa Trean. Vet inte. Men livet har inga svar till mig just nu.

Kanske är det för att jag måste vara stark för Fyrans skull?
Kanske är det för att det är viktigt att inte ge han det sämsta av allt?
Kanske är det så att igen har mina barn räddat mitt liv?

Jag är genuint trött på att må dåligt. Jag vill inte göra det mer.
Jag har fått nog av det. Men hur jag ska komma tillbaka till att vara en fungerande människa vet jag inte. För jag har inget försvar. Jag har ingen buffert av lycka att ta av. Jag har ingen trygghet.
Hur ska man våga ta steget då?
Jag kommer att stå där ensam igen.
Jag kommer inte att klara det.

Men vem ska trösta knyttet?
Vem vill knyttet bli tröstad av?

*gone*

måndag 20 september 2010

Jag har haft 0 energi för att skriva.
Varför vet jag inte. Men det blir så ibland.

Livet bara snurrar på så det gäller lixom att hänga med i alla turer.
När man som jag har vart uträknad ett tag så tar saker sån tid.
Jag måste stanna reflektera och analysera nästan allt jag gör.
Det tar tid. Och kraft.
Kroppen orkar. Men inte mentalen

söndag 19 september 2010

Hundarna och jag åker bil. Med disco kula.

torsdag 16 september 2010

I natt sova jag tre timmar.
Fattar ni ??
3 jävla timmar.
Det har ju gjort hela dan helt förstörd.
Men jag har lyckats med konststycket att ha damsugit och skurat golvet i hallen och vardagsrummet.
Sen somnade jag och vaknade och mådde som en utskitet äppelskrutt.
Så va den dagen förstörd.

Men Bilbo fick MVG i Svenska.

onsdag 15 september 2010

Princess Hera

Jag måste bara skriva om Kim och Ninni

Vilka hjältar. Det är de som tog över min hund Hera.
De har redan själv Tre Saarloosar och en annan stor hund men tvekade inte en sekund.
Om man inte vet vad det är så kan man kolla här.

Klicka på bilden. För övrigt är det min Hera :-)




Kim ringde i dag och surrade en stund. Jätte kul Och berättade hur duktigt tjejen är.
Vi bestämde att i stället för att flytta henne igen så ska hon stanna där hon är och vi ska få en valp av henne istället. När nu det är dags. Men det blir bra. Nått kul att se framemot.

*gone*

tisdag 14 september 2010

Jag säger det nu en gång för alla.

Jag vill leva.

Jag ska finnas kvar här så länge det går.

När man som jag har levt med känslan av att inte vilja leva. Så blir livet så mycket skörare helt plötsligt när man upptäcker att man faktiskt vill leva. Jag är på riktigt rädd nu att det ska hända något istället.
Men jag vill leva. Jag vill det.





När tacksamheten växer inom dig. När du varje dag finner något nytt att vara tacksam för. Då vet du med säkerhet att du befinner dig i kärlekens växande spiral. Den som kommer att ge dig mer att känna tacksamhet för. Då du inte lägger bepleven gåva du fått. I din upplevelse. Kärlekens spiral som gör dig stark i din livsupplevelse o

måndag 13 september 2010

Så kom då den här dagen. Gick och försvann.

En ny dag i morgon och det är härligt.
Jag har inget att göra och kommer inte göra det heller.
Förmodligen får jag väl nå jävla spel och börjar städa eller nått.
Men bara jag får göra det om och när jag vill.
Som ett tjurigt litet barn. Jag vet.

Idag när jag inte har gjort nått har jag fyllt dagen men att först gå upp med killarna. Fixa lite kaffe och skicka iväg de. Sen ut med djuren. Sova sig lite. Sen långpromenad med djuren. Sen handla lite mat. Sitta sig lite. Sen dök en man från bostadsbolaget upp. De gör en inventering hur lägenheterna ser ut. För att sen erbjuda en om man vill ha renoverat. Sen laga mat med Bilbo och diskutera politik!
Sen inte till stan och fika med en ny förmåga. Inget att ha för mig men han blev kär. Det är ju smickrande. Men va fan säger man när det inte klickar för mig??
Nå ja det löser sig nog kemiskt.
Sen hem och ut med djuren igen. Sen krachlanda i soffan och Die Hard.

En helt vanlig dag i Lustigafamiljen

*gone*

Äntligen

Äntligen, äntligen är jag hemma själv.
Och gissa sig om jag ska njuta.
Jag ska ta den här i dag och bara vara.
Men så klart är det inte så enkelt. För i dag kommer min värd och ska göra en inventering i lägenheten. För att se vad som ev behöver åtgärdas eller inte.
Och det är väl ok. MEN det är fan inte kul när ungdomarna som bor här inte städar i deras rum. Det ligger strumpor och BHar på golvet. Men jag orkar inte göra nått åt det. Tycker inte att det är mitt jobb heller. Så det får vara.

Sonen har kommit in på någon kurs, Handels ???
Vad det nu betyder. Jag skiter i vilket. Bara han äntligen kommer iväg och gör nått.

Och jag ? Vart fan är jag???
Vet inte....fotfästet har inte vart helt stabilt den senaste tiden. Jag behöver verkligen det här att vara själv nu.
Snurrigt är vad det är.

torsdag 9 september 2010

Slut i huvet blir man av att sitta på rättegång en hel dag.
Hur fan orkar folk jobba med sånt där.
jag frågade åklagaren det. Hon svarade lite små leende att: det är ju mitt jobb.

Va är det för fel på folk?

Nå ja
Nu ska jag gona ner mig i sängen och titta på en dålig film till jag somnar.


Ja så nu är vi här igen. Men nu är det nog sista gången med.

onsdag 8 september 2010

Bara lite bilder

Jag måste ju bara visa lite bilder på mitt älskade lilla barnbarn.
Det här är när han och lilla familjen kom upp till Kalix.Här är han och hans pappa.


Fina fina unge.
Man kan inte bli annat än varm i hela hjärtat.

tisdag 7 september 2010

Sovmorgon ???

Skulle inte tro det.
Sonen går ju upp tidigt till skolan. Det är ju bra det.
Men någonstans blev det mitt ansvar att vara med och väcka honom.
Hmmmm ska man behöva vara det när de går i gymnasiet?
Eller curlar jag nu? (fan jag blev modern oxså)

Nå väl.
Jag vaknar varje morgon när klockjävlen ringer och vill bara dö.
Jag sover inte som man ska och är vid det laget. Alltså kl 6.30 inte helt levande.
Varje morgon tänker jag. Men väck honom och sen går du och sover ne liten stund till.
Blir det så ???
Nä.
Vad leder det till?
Jag orkar inte ens göra hälften av det jag ska.
Jag orkar inte göra ett jävla dugg.

Ja men ge fan i att vakna tänker man ju då.
Ja jo eller hur? Inte jag iaf. Jag vill på de sätt jag kan vara en ansvarstagande mamma. Men följden IGEN att det är jag som blir den som betalar priset.
Nu blev det här ett mycket längre och mer avancerat inlägg än jag hade tänkt. Och jag vill inte på något sätt slippa undan mitt ansvar eller mina barn.
Men jag tänker igen å det där att jag ska ägna mig åt mig själv ??
frågan kommer igen. NÄR ska jag det?
Jo juste det... det kan jag ju göra efter jag har skickat iväg barn till skolan. Då jag är så trött så jag håller på att spy. Då kan jag ju träna eller meditera eller ta långa promenader i höstsolen.
ja jo... absolut.


skit liv

söndag 5 september 2010

Sanning

Jag är ju en sån typ som funderar mycket. Det har jag alltid gjort och kommer så att göra.
Just nu funderar jag på vad jag ska skriva.För de ord man präntar ner måste ju vara sanna. Eller?
Eller är det så att orden blir sanna när man har skrivit ner de?
Det känns så nämligen.
För det rör sig så mycket runt mig just nu. Både bra och rätt dåliga saker. Och jag vill inte skriva en del av de här. För då blir det lixom officiellt. Och jag vill inte det.
För jag vet inte hur jag ska ha det själv.

Kanske kanske kommer min borderline in här. Allt eller inget. Av eller på.
Det är jag i ett nötskal.
Jag skulle behöva komma upp till min syster igen.
Så är det.

lördag 4 september 2010

Jag går för att jag måste. Men inte för att jag vill.

fredag 3 september 2010