onsdag 26 maj 2010


Det här skrev den förlorade sonen på nyårsafton -08
Det här skrev sonen jag inte får träffa

Varför kan inte jag få vara lycklig?

Varför kan inte jag nån jävla gång få vara bortskämd?

Varför får jag inte min vilja igenom någongång?

Varför kan inte allas lycka kretsa kring min?

Varför kan inte jag få se bra ut?

Varför litar ingen på mig?

Varför finns jag till i denna helvetes sända familj?

Varför lever jag överhuvudtaget?

Varför förstörde du mitt liv?

Var din egen lycka verkligen värd det?

Det gör rätt ont.

Tårarna rinner.

Jag kan inte göra ett skit.


Klart jag har ett ansvar. Klart jag har del i det hela. Klart det kommer göra ont en lång tid framöver. Jag vill bara att han ska komma så jag kan hålla om han. Så jag kan lägga han i min famn och säga att allt ska bli bra. Att allt det onda är borta nu. Att jag aldrig, aldrig, aldrig mer ska släppa honom.


Om jag ska klara av det här.Om jag ska klara det här. Jag vet inte hur man klarar av sånt här.

"Jag måste gå med väldigt bestämda steg
och ryggen alldeles rak och med huvudet mycket högt
och blicken fäst rakt framför mej nånstans mycket långt bort
Jag måste sätta den ena foten framför den andra utan att tveka
och aldrig, aldrig nånsin titta ner

Om jag ska klara av det här
Om jag ska klara det här
Jag vet inte hur man klarar av sånt här
Jag vet inte om jag klarar det

Och jag måste gå till min terapeut minst två gånger i veckan
och redogöra för olika saker i mitt känsloliv
och hur jag ser på det och läsa upp långa historier
som jag har skrivit hemma vid mitt skrivbord för att försöka förklara dej för mej

Och jag måste prata mycket länge och omsorgsfullt med alla som jag träffar
om hur jag mår, och om hur jag har det, och om hur det går
och analysera den förhandenvarande situationen i detalj
och vad som har hänt sen sist och hur den kan tänkas utveckla sej
och vilka eventuella mått och steg jag i så fall kan tänkas vidta
och vilka eventuella mått och steg du kan tänkas vidta

Om jag ska klara det här…

Jag måste sitta i timtal fullständigt orörlig framför min spegelbild
och föra oändligt långa samtal med mej själv
och studera mitt ansikte mycket noga för att försäkra mej om att jag fortfarande finns
och inte bara är nån sorts överbliven restprodukt från vårt gemensamma liv

Och jag måste sätta musiken på stereon och ljudet på TV:n på mycket hög volym
så att jag inte märker tystnaden i lägenheten
och hålla mycket hårt för öronen så att jag inte hör att du inte diskar i köket
Och jag måste ta på mej mycket tjocka, helst heltäckande kläder
så att jag inte märker att du inte rör vid mej

Och jag får inte öppna garderobsdörrarna så att jag märker att dina kläder inte hänger där
och jag får inte tända ljuset i vardagsrummet så att jag ser de gapande hålen i bokhyllan
Och jag får inte sträcka ut armen för då märker jag att du inte ligger i sängen bredvid mej
Och jag får helst inte röra mej så att jag noterar att du inte följer mej med blicken


Om jag ska klara av det här…

Och jag måste ta långa promenader längs stranden så att jag kan gråta mycket våldsamt
och skrika mycket gällt och okontrollerat och ibland skratta mycket högt och tydligt för mej själv
Och varje liten gnutta hopp måste jag försöka utplåna
Och det är inte lätt att utplåna hoppet
Hoppet lär ju som bekant vara det sista som dör

Att utplåna hopp är en blodig sysselsättning
Hoppet är segt, Hoppet vill som sagt inte dö
Hoppet kämpar emot som en flådd, sprattlande kanin mellan fingrarna
Men jag måste försöka ta kål på det
Bita huvudet av det
Banka det i väggen
Stampa ihjäl det

Om jag ska klara det här
som jag inte alls vet om jag kommer att klara av"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar