onsdag 21 april 2010

Tänk att man kan älska sina barn så mycket som man gör.
Vissa dagar vill jag bara vara för mig själv.
Men att de gör mig glad och stolt finns det ingen tvekan om.
Idag har jag och B vart på skolan på utvecklingssamtal.
Och han klarar skolan galant.
Det visste jag redan, men det blir så uppenbart när jag sitter där med hans mentor som bara har bra saker att säga om B.
Vi har de senaste dagarna pratar mycket om han relation till pappan. Det är ju inte det bästa. men B klarar det galant det med. Han säger det han menar och jag kan ju inte annat än att tro på han. Och det han säger är att han trivs som det är nu.Tack för att ni finns mina älskade ungar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar