torsdag 4 mars 2010

Fy va det är synd om mig. Eller kanske inte? Jag kan röra på handen nu i alla fall. Utan att det är nått i vägen. Känns riktigt bra. Men fy fan vilket fult ärr det blev. Det ska jag leva med nu resten av livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar