tisdag 24 november 2009

Ibland läser jag igenom det jag har skrivit och kommer fram till att det låter så tragiskt mitt liv. Men det är verkligen inte det.
jag har 4 underbara söner som jag är så oerhört glad och tacksam att jag har. De ger mig så mycket glädje. Mycket mer än vad som är normalt (vad är normalt ?).
Men det jag menar är att eftersom jag har vart frånvarande i de stora killarnas liv ett tag så värdesätter jag varje gång jag pratar eller träffar det. För jag vet att en relation inte är självklar. Och därför är jag så oerhört glad att de bara finns.
Sen har jag några när vänner som vet allt om mig och ändå tycker om mig. Jag har en syster som betyder oerhört mycket för mig. Henne är nog den jag pratar med om det som ingen annan får veta. Jag kan tyvärr inte träffa henne så ofta för hon bor i Kalix. Men det finns telefon och jag åker upp dit flera gånger om året. Nu kan jag ju ta bilen när jag vill och sticka. Ja det tar 12 tim att köra men det funkar.
Så allt är inte nattsvart som det kan verka. Jag tar inte allt på för stort allvar heller så många saker bryr jag mig inte ens om.

Att skriva blir som en terapi för själen. Så att all gegga inte fastnar där inne utan de rinner ut genom skrivna ord.
Så tack alla ni som orkar läsa... :-)
Jag ska försöka va lite mera positiv i det jag skriver.

Sov gott

/annica

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar