fredag 27 november 2009

När man har blivit riktigt riktigt omskakad och överlevt. Så känns det så bra.
Livet går vidare.
Det finns en dag i morgon med, och som faktiskt inte är så tokig.
Det gäller bara att ta tillvara den efterenhet man fick och förvalta den väl. Att inte fastna i någon form av bitterhet.

Idag har jag inte gjort så mycket. Vart ute med hundarna länge och städat och gjort fint hemma.

Ta hand om er

/annica

torsdag 26 november 2009

Huvudvärk.
Trött
Less.

Oj va ovanligt.
Oj va trist att höra.

Det är nog dags att hitta på nå skoj för att inte hamna i riktig koma.
Och jag mår ganska bra faktiskt. Problem och hinder är ju bara saker man ska ta sig över. Så även ett trist bil problem, Det finns fler. Om det skulle vara ett stort problem skulle jag nog inte sitta här nu. Det finns viktigare saker att va ledsen för i så fall.
Nu ska jag fixa the till mig och krypa ner i soffan och zappa mellan olika dåliga program.

ha en bra kväll

/Annica

onsdag 25 november 2009

Titta vad jag hittade

Förr var dä nu ,
men jävligare va dä mycke värre
men så här sämst har det fanne mig aldrig varit dålig
Idag är det tungt.

Jag blir av med min bil.
Mitt ex anser att han ska ha den för att han har betalat den. Jag orkar inte tjaffsa mer så han får ta den om det känns bra. Det har ju gått förut utan bil så det är inte hela världen. Men det känns lite begränsande just nu.
Sen har kopplingen till tvättmaskinen gått sönder.

Phu... det blir nog jätte bra allting när det är klart.

Sen pratade jag med Max. Han hr förmodligen svin influensan. Förmodligen har jag säkert träffat någon som har det redan men nu blir det så verkligt.

Hoppas ni har en bättre dag än mig

/annica

tisdag 24 november 2009

Ibland läser jag igenom det jag har skrivit och kommer fram till att det låter så tragiskt mitt liv. Men det är verkligen inte det.
jag har 4 underbara söner som jag är så oerhört glad och tacksam att jag har. De ger mig så mycket glädje. Mycket mer än vad som är normalt (vad är normalt ?).
Men det jag menar är att eftersom jag har vart frånvarande i de stora killarnas liv ett tag så värdesätter jag varje gång jag pratar eller träffar det. För jag vet att en relation inte är självklar. Och därför är jag så oerhört glad att de bara finns.
Sen har jag några när vänner som vet allt om mig och ändå tycker om mig. Jag har en syster som betyder oerhört mycket för mig. Henne är nog den jag pratar med om det som ingen annan får veta. Jag kan tyvärr inte träffa henne så ofta för hon bor i Kalix. Men det finns telefon och jag åker upp dit flera gånger om året. Nu kan jag ju ta bilen när jag vill och sticka. Ja det tar 12 tim att köra men det funkar.
Så allt är inte nattsvart som det kan verka. Jag tar inte allt på för stort allvar heller så många saker bryr jag mig inte ens om.

Att skriva blir som en terapi för själen. Så att all gegga inte fastnar där inne utan de rinner ut genom skrivna ord.
Så tack alla ni som orkar läsa... :-)
Jag ska försöka va lite mera positiv i det jag skriver.

Sov gott

/annica
Mötet gick bra.
Både hon på psyk och jag är helt överens om att jag inte behöver gå dit och prata med henne. Jag har som inget att säga henne.
Men jada jada lite ord senare och jag är på väg därifrån igen.

Jag va en sväng hos Nettan och fikade lite. Trevligt som vanligt. Jag vet inte vad det är men vi har alltid något att prata om. Vi pratar tom i munnen på varandra. Hela tiden.
Vi ska gå igenom hennes jul saker. För hon har ju en del. Så jag kan nog få massa av henne så det blir lite jul här hemma med. B ville ju det , så då får han det. Vi ska ev göra ett pepparkakshus med. Jul va det önskat och jul ska det bli.

/annica

Morgon morgon morgon

Jag vakande som vanligt av att klockan, eller rättare sagt telefonen, ringde. Jag väckte B som segade sig upp i absolut sista sekunden. Sen satte jag på kaffe till mig och kröp tillbaka i sängen.

Jag ska alldeles strax ta ut hundarna. Sen senare i dag ska jag till min samtalskontakt på psyk. Vet egentligen inte vad jag ska prata med henne om. Men det är nått som måste göras.
B berättad i går att han hade vart hos kuratorn på skolan. Det kom ju fram under samtalet i skolan att pappa va orolig för han och föreslog att B det kanske skulle va bra för han att gå och prata med någon. Så sagt och gjort det gjorde han. Utvärderingen av det va väl så där. Tydligen hade hon föreslagit att B och hon skulle bjuda in pappa så att de kunde träffas tillsammans där. Glöm det sa B - Jag vill inte träffa min pappa. Det är det som är det enda problemet.
Men hon hade inte lyssnat på det. Så nu har han gett det en chans men eftersom hon inte lyssnade på B utan ville tvinga på han nått ha själv inte vill så räcker det med samtal nu.

Nu ska jag ta ut djuren

/annica

måndag 23 november 2009

Idag har det vart en vanligt trist dag.
Vaknade,kaffe,läkaren,hundar,mat. Nettan.
Så vart min dag.

Inge direkt bra men inte så dålig heller. Så det får jag nog vara glad för.
Känner mig mest tom i bollen.
Jag skulle vilja va med om nå roligt snart så livet blir lite kuligare. Andreas fyller ju 25 år idag. DET är ju kul. Lite märkligt känns det allt att lilla gossen är så stor.
Jag ska dit en sväng på lördag och fira han lite.

/annica

söndag 22 november 2009

Bandy bandy

Bandy har vart på temat den här helgen.
Daniels lag KBK har spelat i Uppsala både lördag och söndag. Så jag och Sanna har vart där , så klart. Och i går va hon och jag på krogen. Riktigt kul faktisk.
Och så har jag gjort mig av med en massa gammalt skit. Rensa upp lite är bra för själen har jag märkt.
Idag är det lite segt, så det blir soff läge och en massa filmer.

/annica

fredag 20 november 2009

Jag vet inte men den här terapin med att ta hand om sitt inre barn ???
Att man ska ta fram det lilla barnet i sig och ta hand om det och vårda det. Se till att det är tryggt och att man älskar det.
Jag vet inte men om jag ska ta från något från mitt inre så måste man först gå över ett minfält med glasskärvor. Exakt så känns det inuti nu. Hur ska jag kunna hitta och vårda något litet barn där ?

Jag måste nog först lära mig att gå på glas. Riva murar. Och läka mina sår först.

Men sen...då ska jag va glad hela dagarna. Sjunga och slå kullerbyttor i gräset. ( för då kommer det va sommar)
Men nu gör jag inget. Låter det bara göra ont. Så kanske det går över sen.

/annica
Jag vet att jag inte skriver nå bra eller engagerande.
Men det är mitt sätt att få ur mig det som annars skulle ligga inne i mig och tära sönder mig ännu mer.
Jag skriver om det som berör mig just nu. Det jag funderar på för tillfället.
Och allt är inte så svart som det verkar. Jag har det ganska bra. Jag är en rätt trygg person.
Men..även solen har fläckar.
Och jag försöker bara lära mig mer.
Jag vägrar var ett offer. Det är inte min grej.

/annica

torsdag 19 november 2009

Ibland känns det bara så orättvist.
Idag sörjer jag mitt barn.
Igen.
Tragiskt va?

Men jag tänker göra det tills jag är klar med det.

tisdag 17 november 2009

Hemma igen

Helgen har vart helt fantastisk. På många sätt.
Det blev en väldigt lyckas 20 års fest för Daniel. Mycket mat, trevligt folk (förutom en tröttmössa så klart). Mycket umgås med Ylva.
Ja helt enkelt en bra helg.

Nu sitter jag här hemma och funderar på det där med ärlighet igen. Är inte ärlighet roten till lycka egentligen?
För om man kan vara helt ärlig, både mot sig själv och i förhållande till andra så kan man ju vara sig själv. Och det är väl då som sann lycka infinner sig?
Eller.
Och man kan bara vara helt ärlig om man är trygg med någon annan.
Mycket att fundera på så här i mörkret.

söndag 15 november 2009

Fina fina Daniel kommer in på sin 20års fest dom han inte hade en aning om. Men väldigt lyckat va det. Så klart va han ovh Göran vakna sist. De hade skrämt igång bastun hemma. Så 5.30 gick de och la sig.

onsdag 11 november 2009

Över

Det är fan inte klokt att det ska vara så här men jag är ärligt glad nu för att det gick så bra.
BARA en liten incident efter mötet. Som jag visste så ligger B bra till i skolan. Bara engelska som han behöver skärpa sig lite i. När vi skulle gå därifrån så höll sig pappa väldigt nära B. Väl i entrén frågade han om han fick prata med B. Som tur vad hade jag förberett B på att det skulle ev komma. Så han sa bara Nä jag orkar inte. Men ...men låt henne inte göra så här sa han då. Jag s då till han i skolan entre med massor med människor där att det va han som hade bett B att gå i från honom.
- låt henne inte göra så här sa han igen då. Med väldigt myndig stämma sa jag högt igen. DET VA DU SOM SA ATT HAN SKULLE LÄMNA DITT HEM OCH ATT DU ALDRIG VILLE SE HAN MER! Sen vände vi och gick.

Seger
Önska mig lycka till.

Jag ska på utvecklingssamtal i B skola. Och pappan ska med.
Skit kul.

Och jag fattar inte vad det är som gör att jag blir så upprörd på honom. Jag vill verkligen inte ge den människan en enda tanke egentligen. Han framkallar verkligen mina absolut värsta sidor.
Se där... nu fick han ett par meningar till!!!

Men jag tror att det är att han gör killarna så illa. Och det kan man inte stå bredvid oberörd och bara kolla på utan att reagera. Inte jag iaf.
För han ska inte få mer makt mer. Inte över mig eller B iaf.

Skriver förmodligen mer sen

/annica

måndag 9 november 2009

Jag har börjat längta efter mänsklig värme. På riktigt.
Jag vill ha en äkta och rak kärlek. Inte någon trist och ful kärlek.
MEN jag tänker inte kasta mig i något bara för att jag vill ha närhet. Det får vara nog med det i mitt liv nu.

För tidigt..

Alldeles för tidigt är det för mig just nu.
Jag är inte helt vaken vid den här tiden. Jag behöver minst ett par timmar till. Men jag vaknar av att klockan ringen och då väcker jag B. Sen ligger jag och lyssnar att han går upp. Sen är det ju kört att somna igen. Det är lite skönt på ett sätt. Men det dröjer ett par timmar innan jag vaknar helt.

Helgen har vart ok. Inge mer. men nästa helg blir ju desto roligare. Då blir det Kalix besök med allt vad det innebär.

torsdag 5 november 2009

Nu sitter jag där igen och funderar på varför folk inte hör av sig ???
Jag fattar fan ingenting.

Tillhör det inte vanligt jävla uppfostran att svara på ett samtal eller sms ?
Eller har vårat snabb samhälle tagit bort den självklarheten?

Jag vet fan inte men nog hör jag av min om nån har ringt eller skickat ett meddelande. Kanske inte direkt men jag gör det iaf.
Eller...kan det vara så att man är en feg fan som inte vågar stå för det man säger?
Vart har sanningen tagit vägen ?

måndag 2 november 2009

Ibland undrar jag om jag verkligen är helt normal. Och om jag tänker normalt.
Det finns så många funderingar och tankar som bara far runt där inne.
Så många ofärdiga tankar.
Så många känslor som inte kan komma fram.
Känslor som kommer för mycket fram.
Funderingar på de människor som passerat i livet och som finns kvar som minnen.

Allt detta och alla dagliga saker mal jag på i huvudet varje dag. Hela tiden. Jag kan inte få det att sluta.
Jag vet att jag borde, men det är lättare sagt än gjort. Sen alla dessa nojjor.. ja fy fan va det kan va besvärligt ibland.
Men är det inte dessa tankar och minnen det som är jag?
För mina tankar är helt unika och egna. Det är de som gör mig till den jag är.
Borde jag inte vara glad då?
Jo klart jag är.
Men trött på att de aldrig tar slut.

Dagen började ju bra

Eller kanske inte?

Bilbos mentor ringde ang utvecklingssamtalet vi ska ha. Han ville boka om tiden. Och ärlig som jag är så frågade jag om hans pappa måste komma med. Oja sa mentorn annars kan det bli ett herre jösses massa liv.
Saken är den att Bilbo inte vill att hans pappa ska komma med på det. Och jag vet ärligt talat inte om han tänker komma alls. Men...det finns en mening med allt och sanningen kommer man längst med.

Sen har dagen mest bestått i att åka runt och leverera alkohol. Och mitt i allt ringde Andreas och surrade. Kul kul.
Vi ska ses på onsdag då är både han och Malin hemma för deras Ozzy ska opereras. Det piggar upp livet lite.

Jag känner själv att jag är rätt ostrukturerad. Jag glömmer saker. Kan inte hålla isär saker.
Som tur är blir det bättre. Men jag märker med att jag inte skriver som jag vill. Men...det blir nog bättre.

/annica

Jag gillar när man tar kort på mig...som fan verkligen.

söndag 1 november 2009

Jag har levt i både korta och lite längre förhållanden. Och ännu har inget av de passat mig. Av olika anledningar. För det mesta har det förr eller senare blivit så att de jag har levt med har velat låsa in mig. Varför???
Jag vet fan inte.

Är det någon jag framkallar?
Fastnar jag bara för sånna killar?

Hur...gör jag för att det inte ska bli så igen?

Jag vill bara leva med en man som tycker om mig för den jag är. Som är så pass trygg i sig själv att han inte behöver ha mig som bollplank för sina egna nojjor. Som vill leva med mig och inte över mig.
Finns du där ute?
Jag har vart Tyskland igen över helgen. Och bunkrat lite sprit. Det är helt ok. Lite långt sitter man i bilen men det funkar.
För bara hela grejen att åka iväg och hamna i detta sprit inferno är helt galet kul att vara med om.
Och så fick jag vara med Bilbo hela helgen. Det är värt mycket.

Nu sitter jag här igen och med mina funderingar om allt. Och inget.
Mycket saker som jag är tvungen att ta ställning till. Mycket saker som jag inte orkar ta ställning till heller. Och så dyker dessa nya tankar upp.
Och jag vet inte hur jag ska kunna sortera i allt detta.

/annica