onsdag 9 september 2009

En dag slutade jag att gråta. Jag tror jag var 5 år. Innan kunde jag gråta så där så det skär i magen och snoret rinner. Men jag tror att jag antogs vara stor. Och var man stor grät man inte så där längre. Det är verligen mycket i mitt liv som jag bara skulle antas veta. Och framför allt inte säga det till någon utanför familjen. Jag har nog aldrig förstått varför. Jag vill veta och jag vill förstå.
Men jag kan inte gråta.

Måste man kunna det.
/annica

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar