tisdag 1 september 2009

Bekännelser

Jag fick reda på att en mycket kär vän till mig har gått och burit på en tung "hemlighet".

För mig var det ingen sensation. Jag är uppvuxen med det.

Då lär man sig att se.

Det hjälper inte. Det hjälper inte en vän i nöd. Men jag vet vad det innebär.

Han har aldrig vågat prata med mig själv om det. Det finns en del naturliga förklaringar till det. Men jag lyssnar gärna. Jag vet att du läser det här. Och jag vill att du ska veta att jag finns här om du vill. Jag är ingen maniac... *L*


Det är verkligen både modigt och nödvändigt att berätta som det är ibland. Det finns saker som man bara inte ska hålla innom sig. Jag har kanske berättat för mycket ibland. För sanningen skrämmer folk. Det påminner om deras egna lik de borde ta itu med. Och så blir man skitig när man avslöjar saker som kanske inte alltid är så rumsrena.


Men vem är jag att dömma en annan människa?

Vem är jag att låtsats att jag är bättre än någon annan?


Jag har lär mig att vara ödmjuk inför livet och all den glädje och kärlek som ändå finns. För den finns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar