fredag 10 april 2009

Tomt

Idag är IGEN en sån där dag. Det känns bara så jävla tomt. Har som inget att vara glad för. Har ingen ork att göra saker heller. Allt känns så meningslöst och färglöst.
Det går inte att förklara riktigt hur det känns längst där inne... Det finns ingen ork att ens fundera på hur jag ska bli glad.
Jag låg och tittade på gamla repriser av Nyberg&Törnblom. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen... jag har då fan så mycke mer självkännsla än många av de som va mer där. Samtidigt som deras problem inte va nånting enligt mig...*L*
För jag skulle vara så glad om jag fick ha en tonåring hemma som bråkade och färgade håret svart! Eller hade mina fyra barn runt mig och bara fick krama de så ofta och mycke det går. Att få höra deras röster när de kommer hem mitt i natten.
Mitt problem är väl mer att jag inte tycker att jag duger som förälder. Jag känner att jag har övergivit de för att de har fått bo hos deras pappor. Kan det bero på att jag tycker att jag själv har blivit övergiven som liten??? Hmmmm så klart. Men det är så mycke lättare att säga än att
känna. För jag känner det.... hela tiden. Den skulden kommer jag få leva med resen av mitt liv. Hur jag ska klara det vet jag inte?
Det är förmodligen en del av att jag har hamnat där jag är idag.
För jag har övergivit de... iaf de stora. Jag träffade inte de på tre år!!!
Hur fan kan man...!!!! kan man så klart undra ?
Ja.. vad ska jag säga till mitt försvar.... Jag trodde inte i mitt skede i livet då att jag dög som mamma. Jag har aldrig fått lära mig eller se hur man ska vara som mamma, så jag vacklade i min egen tro på mig själv. Dålig förlaring men det va så då....Och jag ångrar mig så det skär i bröstet, varje dag. Och det ommer jag få leva med...det går inte göra det ogjort.
Nu ska jag påska på.... själv!

1 kommentar:

  1. Men lilla gumman, döm inte dig själv så hårt! Du har varit den bästa mamman du har kunnat vara. Vi gör alla misstag, och ingen är perfekt. Det viktigaste i relationen med dina barn är ändå i slutändan att du älskat dom med hela ditt hjärta. Dom är så stora nu, och jag tror att du skulle kunna prata med dom om hur du känt/känner och tänkt/tänker. Och angående vad du tycker att du gjort fel, försök förklara hur du resonerade då. Och det är aldrig försent att säga förlåt.
    Vi är inte mer än människor Annica, och det vet barnen också. Jag har själv gjort många fel, inte varit tillräckligt närvarande i perioder när jag mått jättedåligt osv, men jag har pratat med mina barn om detta. Vi har skrattat, gråtit, skällt på varandra och ballat ur alla tre när vi gjort det, men vad skönt det är idag. Vi står varandra ännu närmare nu. Och jag har tagit sanningen. "Jag hatar dig mamma för den där grejen du gjorde" och "Jag förlåter dig aldrig för den där andra grejen, men jag förstår dig". Jag får leva med det, men också med: "Vi har haft världens bästa barndom", "Vi har alltid varit viktigast för dig" och "Det är tack vare dig mamma som jag är så trygg i mig själv" mm mm.
    Kunde önska att jag och min mamma hade pratat ut med varandra innan hon tog livet av sig. Nu är det för sent.
    Men inte för dig och mig. Fånga dagen rent ut sagt och prata med dom nu, inte sen.
    Du ska se att du kommer att må mycket bättre längre fram när den processen fått ta fart. Ja, ni alla fem kommer att må bra av det :)
    Varma kramar från "kuratorn" Lotta!

    SvaraRadera